När jag föreställer mig den arketypiska hårdrockaren från min uppväxt under 80-talet så ser jag framför mig en kille någonstans mellan 15 och 25, med axellångt, rakt (och i ärlighetens namn ganska flottigt) hår som delats i bena på mitten, antydan till moppemustasch, klädd i off brand stuprörsjeans, nitbälte och/eller armband, tubsockor och slitna sneakers, svart hårdrocktisha och en jeansväst med en Iron Maiden-patch på ryggen och diverse bandknappar på fronten.
Hårdrock har funnits på min lyssningsrepertoar sen jag först hörde ’Destroyer’ med KISS i min morbrors bil, jag gissar att jag var 5 eller 6 år. Han var vänlig nog att ge mig kassetten när han förstod hur mycket jag gillade musiken, och den hängde sedan med i många år, och ’Destroyer’ är än idag min favoritplatta med KISS. I min morbrors skivsamling skulle jag senare även hitta Black Sabbaths femte album ’Sabbath, bloody sabbath’, som också varit en favorit sedan dess.
Många fler band följde med tiden, men det har aldrig i mitt liv funnits en tid när jag exklusivt lyssnat på hårdrock, jag har alltid uppskattat olika typer av musik, och även om jag i mellanstadiet under eran med den av tidningen OKEJ konstruerade pseudokonflikten mellan ”hårdrockare” och ”synthare” oftast sällade mig till hårdrockarna så är sanningen att jag alltid haft ett inneboende popsnöre, alltid älskat sötsliskiga ballader och smörsång, och senare skulle min smak komma att breddas mer och mer tills gränserna försvann bortom alla synliga horisonter.
MEN, hårdrocken var en ständigt närvarande älskarinna i mitt mycket promiskuösa musikharem.
Jag minns att jag ofta bläddrade bland vinylerna i Katrineholms skivaffärer (oftast Brinks, om jag minns rätt). Mina hungriga ögon slukade omslagsbilderna, och jag fantiserade om hur musiken kunde låta. Hur många plattor har jag köpt bara p.g.a. omslagen egentligen? Många. Men vissa albumomslag var lite läskiga, och jag behövde jobba upp modet att provlyssna på dem. Jag nämnde ’Sabbath, bloody sabbath’ nyss, och jag ska tillägga att jag första gången jag såg omslaget fick en smärre chock, och nästan omedelbart ställde tillbaka den i hyllan igen, olyssnad. Sen blev nyfikenheten för stor, och jag tog fram den igen, och bara satt och tokstirrade på Drew Struzans skrämmande bild på framsidan (och den något mindre läskiga, men också stämningsfulla bilden på baksidan), och gjorde så vid flera tillfällen innan jag ens vågade lägga själva plattan på min morbrors skivspelare och lyssna. Andra omslag som senare skulle kräva samma tillvänjningsprocess var Ozzy Osbournes ’Bark at the moon’, Dios ’Holy diver’ och Iron Maidens ’Killers’. Eddies skräckinjagande helvetesgrin, den blodiga yxan och de krampaktiga händerna hos hans offer gav ett för brutalt intryck för att jag skulle våga lyssna. (Man kan fråga sig vad jag var rädd för, trodde jag att Eddie skulle manifestera sig i mitt pojkrum med sin blodiga yxa om jag lyssnade? Anyway, I digress…)
När jag väl kom så långt som till att faktiskt för första gången lyssna på Iron Maidens musik så var det hemma hos en kompis som propsade på att introducera mig till bandet, och plattan var ’The number of the beast’. Jag blev omedelbart fängslad av den hårda, men samtidigt väldigt melodiska musiken. De galopperande riffen, de flerstämmiga leadgitarrerna, Bruce Dickinsons dramatiska röst och attityd, Clive Burrs drivna trumspel, och alla kusliga pratintron var mycket att ta in på en gång, men jag blev mycket förtjust.
Den första Maiden-platta jag sen själv köpte var ’Powerslave’, som jag först tyckte var en besvikelse och inte alls gillade lika mycket, men som idag är i min topp 3 av deras album. Jag gillade inte heller deras två tidiga album med Paul Di’Anno på sång, just för röstens skull. Idag har jag en viss uppskattning för låtarna, men diggar fortfarande inte sången. ’Piece of mind’ gillade jag ungefär hälften av låtarna på, och bandfotot med Eddies hjärna på serveringsfatet var lite äckelspännande, men den kunde inte heller nå mig på samma sätt som ’…beast’. Med ’Somewhere in time’ blev jag mer intresserad igen. Låtarna var hookiga, (den då fortfarande ganska subtila) introduktionen av gitarrsynthar gav atmosfär och en tilltalande ljudbild, och skivomslaget var så oerhört intrikat och detaljerat att man kunde stirra på det i timmar medan man lyssnade på musiken (fortfarande mitt favoritomslag i bandets katalog, utan konkurrens).
Men det var med den följande ’Seventh son of a seventh son’ som Iron Maidens ’perfekta storm’ drabbade mig fullständigt. Samma turné skulle också bli första gången jag såg en konsert med bandet, på Hovet.
På detta album mixas och fulländas alla aspekter av bandets musik som jag uppskattar. De starka hookarna från ’Somewhere in time’ finns även här i lika hög grad, men med ännu större drama, mer atmosfär (och mer synthar), och till råga på allt så var det ett fucking konceptalbum med en mystisk story som var svår att hänga med i (jag har än idag inte riktigt fattat vad som händer, och tycker mig minnas någon intervju med Steve Harris där han sade att plattan inte ska ses som en linjär berättelse, utan mer en samling fristående låtar med en tematisk röd tråd, men jag har en bestående och svårartad faiblesse för konceptalbum sen dess). What’s not to like, liksom?
Albumet inleds med den fullkomligt sublima ’Moonchild’, som perfekt anger ton och riktning för resten av musiken. Om jag måste välja en enda Maiden-låt så blir det denna, inte ett tråkigt ögonblick, från det spännande introt till det kaotiska slutet med Dickinsons (Lucifers) ondskefulla hånskratt.
’Infinite dreams’ är dynamisk, med bandets karaktäristiska snabba byten mellan olika tempon och feel, med en mycket dramatisk b-del (jag vill inte säga refräng, för det känns inte riktigt som en sådan).
Singeln ’Can I play with madness’ är direkt och koncis, och det majestätiska introt till ’The evil that men do’ är fantastiskt, även om resten av låten inte riktigt lever upp till dess löfte.
Men sen kommer albumets tour de force och tillika titelspår, ’Seventh son of a seventh son’, en progmetalepic så grandios och svulstig att Emerson, Lake & Palmer höll på att sätta en mellotron i halsen. Nicko McBrain äger låten med sitt omisskännliga trumspel, men hela bandet glänser rakt igenom, och det långa, dynamiska instrumentalpartiet efter låtens mystiska breakdown i mitten är kanske Maidens allra finaste ögonblick.
Mer vackra intron och outron följer (bandet har alltid varit bra på just det) i ’The prophecy’ (det avslutande akustiska partiet är helt enkelt ljuvligt) och ’The clairvoyant’. Den senare är som helhet också en av plattans höjdpunkter. Avslutande ’Only the good die young’ knyter ihop säcken på ett klädsamt vis, även om den inte är min favorit. Men summan av kardemumman är att ’Seventh son of a seventh son’ är Iron Maidens magnum opus i min bok. Bandet har gjort bra saker även senare, men inget som kommer i närheten av denna Mount Everest-biffiga metalmacka.
Och varför skriver jag allt detta? Vet inte, jag fick plötsligt bara lust att lyssna på albumet, och inspirerades att säga något om varför jag gillar den så mycket. Om du tagit dig hela vägen hit till slutet så antar jag att du åtminstone i någon grad delar min uppskattning. ”Up the irons!”
*****
Denna text skrevs först som ett inlägg i Facebook-gruppen The Soundtrack of My Day (TSOMD) 13 januari 2021, jag har gjort några små justeringar och tillägg i samband med att jag postar inlägget här.
Club Purjo 