En progressiv spellista.
Jag skulle gissa att i den mån folk i största allmänhet ens vet eller bryr sig om vad progressiv rock är så föreställer de sig nog musik som liknar Yes, c:a 1973. Cape-beklädda virtuoser som spelar fort och mycket i alla tonarter och taktarter samtidigt, med låttexter som är en korsning av feberdröm och en pretentiös poesistudents mer knarkiga alster.
Min egen ingång kom dock genom Rush, efter att min kompis Mats Frisell spelat ’Xanadu’ för mig. Jag visste inte ens att det fanns något som kallades progressiv rock, vi kallade det då ’symfonisk rock’, vilket visserligen är en subgenre inom progrocken, men som mestadels inte passar särskilt väl på Rush, vilka är mer prototypisk progmetal. (Själva termen ’progressiv rock’ är för övrigt i hög grad en efterhandskonstruktion som paraplybegrepp, det råder oklarhet om när uttrycket först användes, men Melody Makers Chris Welch kan vara den som myntade frasen så tidigt som 1967, men det tog ytterligare några år innan det allmänt användes i folkmun.) Men det jag gillade med just Rush var kombinationen av hårdrocksriff med mer komplicerade rytmer och arrangemang, ett logiskt steg framåt för en ung, ambitiös trummis som helt enkelt ville bli bra på att lira. Introt till ’Subdivisions’ (synthbasstötarna) blev t.ex. min öppning till att förstå hur man kan känna udda taktarter utan att behöva räkna.
Nästa steg för mig blev att lära känna The Big Six of Prog, d.v.s. Pink Floyd, Genesis, Yes, King Crimson, Jethro Tull och Emerson, Lake & Palmer (de sistnämnda kom för mig egentligen ganska långt senare, och har inte haft samma betydelse för mig personligen som de andra, men måste ändå nämnas). Eftersom redan dessa sex band är drastiskt olika varandra, var och en med unik approach och signatur, så började jag förstå att denna ”stil” inte går att sammanfatta på ett enkelt och överskådligt vis. Fler band och artister följde, Manfred Mann’s Earth Band, Marillion, Mike Oldfield, The Moody Blues, Gentle Giant, Jens Johanssons första soloplatta ’Fjäderlösa tvåfotingar’, osv, och de bidrog inte heller till att göra progparaplyet snävare eller mer lättbegripligt.
Idag ser jag inte prog som en genre, utan en estetisk filosofi som överskrider stil. Keyboardvirtuosen Rick Wakeman (Yes, David Bowie, Strawbs, Black Sabbath, solo, m.m.) menar att prog handlar om att bryta mot reglerna, och för att kunna bryta mot reglerna på ett effektivt sätt måste du kunna dem utan och innan. Det är en hyfsad definition, tycker jag, eftersom det antyder att det inte handlar om musikalisk anarki, utan om att utmana stilistiska konventioner. Men den bästa förklaringen tycker jag nog ändå kommer från Bill Bruford (Yes, King Crimson, U.K., Genesis, Earthworks, solo, m.m.) som beskriver det som att den klassiska rockmusikern tycker att rockmusik handlar om tre ackord i 4/4, medan progmusikern frågar ”Vad händer om vi lägger till ett fjärde ackord och spelar i 5-takt?” Musikalisk rastlöshet, nyfikenhet och experimentlusta således.
Därför kan termen ’progressiv musik’ (mer korrekt än ’progressiv rock’ egentligen) omfatta stilar från folk till hårdrock, från fusion till electronica, från pop till avant garde. Det är inte bara band som spelar på mellotroner i 19/16, även om de oftast blir karikatyren. Det finns ingen tydlig definition, eller som Potter Stewart uttryckte saken i ett obscenitetsmål:
“I shall not today attempt further to define the kinds of material I understand to be embraced within that shorthand description [”hardcore pornography”], and perhaps I could never succeed in intelligibly doing so. But I know it when I see it, and the motion picture involved in this case is not that.”
Den progressive musikern och lyssnaren känner igen progressiv musik när hen hör den, vare sig den kommer från King Crimson eller Radiohead, och sen får den gemene pöbeln kategorisera i vilken subgenre de finner för gott. 
Men med så vaga ramar blir det naturligtvis svårt att spåra ett tydligt ursprung. De allra flesta hårdrockskonnässörer tror jag är någorlunda överens om att Black Sabbaths debutplatta är heavy metals ”patient zero”, ögonblicket som definierade formen, även om det naturligtvis fanns gott om band som hade spelat riffbaserad rock med distade gitarrer flera år innan. Motsvarande punkt när det gäller progrock verkar de flesta vara överens om är King Crimsons ’In the Court of the Crimson King’ från 1969, även om Procol Harums singel ’A whiter shade of pale’ från 1967 också måste ses som en tidig milstolpe. Men om vi tittar på progressiv musik i en vidare mening så är det inte lika glasklart. Redan innan KCs debut så hade band som The Nice ”rockat upp” klassiska verk, och Yes hade börjat bygga sin hybrid av filmmusik, jazz, Simon & Garfunkelkörer, m.m, medan Miles Davis lämnade den traditionella jazzkombon för att börja jobba med långa verk som ’In a silent way’ och ’Bitches brew’ som suddade ut gränsen mellan jazz och rock, och mellan komposition och improvisation.
Men vi måste sätta en startpunkt någonstans, och jag har valt att göra det med tre album som var och en på sitt sätt lade grundvalarna för det som denna spellista handlar om, progressiv musik. Redan 1948 kom den första LP-skivan, på den tiden avsedd för att man skulle kunna lyssna på längre klassiska verk utan att behöva dela upp dem i kortare stycken, som man hittills hade gjort. Men för det vi lite slarvigt kan kalla popmusik, oavsett genre (blues, r&b, rockabilly, schlager, osv) så definierades en artists karriär ända in på 60-talet av singlar, och i de fall en LP med dessa artister ens blev aktuell så bestod den av dessa singlar, samt lite (oftast ganska ointressant) utfyllnadsmaterial runtomkring. Men jag skulle vilja peka ut tre album som förändrade detta synsätt, och möjliggjorde den progressiva musikens utveckling, även om de själva ganska sällan omnämns som prog.
The Beach Boys ’Pet Sounds’ (1966), The Mothers of Inventions ’Freak Out!’ (1966) och The Beatles ‘Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band’ (1967) introducerade ett nytt instrument till rockgruppen – studion. Det som tidigare använts enbart som ett medium för att återge musiker som spelade på traditionella instrument blev plötsligt en viktig del av skapandet. Mixerbordet blev lika viktigt som elgitarren, rullbandaren hade konstnärlig potential precis som en orgel, och LP-vinylen gjorde det som tidigare varit omöjligt möjligt; att skriva musik som sträckte sig mycket längre än en treminuters singel. Dessa tre album var fortfarande uppdelade i separata spår, men ’Freak Out!’ hade en låt som sträckte sig över en hel vinylsida (plattan var ett dubbelalbum, redan det på en debutplatta signalerar något nytt och ambitiöst i görningen), och alla tre plattorna var exempel på när helheten är större än summan av delarna. Visst kunde du lyssna på låtar som ’God only knows’, ’When I’m sixty-four’ och ’Hungry freaks, daddy’ som enskilda spår, men de gjorde mycket större intryck när du lyssnade på dem som en del av helheten, Albumet med stort ’A’. Så under 60- och 70-talet kan man säga att prog i hög grad definierades av att det var albumorienterad musik, där singlar knappt fanns, och i förekommande fall då singlar släpptes så var det oftast med en känsla av axelryckning (ibland öppet förakt) från artisterna själva, en eftergift för att nå fler radiostationer, men det som spelade roll var albumet. Jag ska inte trassla in mig för mycket i vidare resonemang kring detta, gatefold-omslag med konstnärliga bilder av Roger Dean och Hipgnosis är en stor del av epoken, men nu fokuserar jag bara på att ge en introduktion till musiken, det finns många böcker för den som vill gräva djupare.
Spellistan ’For those about to Prog’ som jag satt ihop börjar med ‘Pet Sounds’, och växer därifrån med förgreningar inom folkmusik, jazzfusion, electronica/synth/ambient, s.k. ’krautrock’, hårdrock, orkestral musik och avant garde, m.m. Vissa inkluderade artister skulle till och med av en stor del av deras egna fans aldrig definieras som prog, men de är likväl en del av den progressiva utvecklingen.
Utöver mina egna kunskaper som inhämtats under många års lyssnande och läsande så har en viktig stomme i denna spellista utgjorts av Charles Sniders utmärkta bok ’The Strawberry Bricks Guide to Progressive Rock’, ett monumentalt verk som alla som verkligen vill gå på djupet behöver läsa. Den är mycket utförligare än jag någonsin kan hoppas vara med en enkel spellista som denna, men jag har försökt inkludera några nyckelspår från de plattor som omnämns i boken (vissa finns tyvärr inte i dagsläget på Spotify, men de allra flesta gör det). I övrigt är urvalet mitt eget, dels personliga favoriter, men också material jag bedömer som relevant och viktigt i sammanhanget.
Andra böcker jag haft stor hjälp av är Jerry Ewings ’Wonderous Stories – A journey through the landscape of Progressive Rock’, David Weigels ’The Show That Never Ends – the rise and fall of Prog Rock’, Stephen Lambes ‘Citizens of Hope and Glory – the story of Progressive Rock’, och Will Romanos ‘Mountains Come Out of the Sky – the illustrated history of Prog Rock’, samt en massa biografier om olika artister och band som medverkar.
Jag har försökt ha en så öppen och bred syn på termen ’progressiv musik’ som möjligt, utan att för den sakens skull fullständigt tappa sammanhang. Men lyssnar du på spellistan från början till slut (det kommer ett ta ett tag, men långa resor är också ofta de mest minnesvärda) tror jag du kommer att se samband du kanske tidigare varit omedveten om, men som plötsligt blir tydliga. Om inte annat kommer du att få höra mycket fantastisk musik. Och även om det inte kommer att se så ut, jag vet det, så vill jag ändå understryka att jag sållat i materialet. Massor. Och jag har varit noga med att verkligen testa det material jag tagit med mot de parametrar jag ställt upp för projektet.
Det skall också sägas att listan är ett levande work in progress. Jag kommer således att fortsätta lägga till musik, ibland för att det dyker upp något nytt (nej, punken dödade inte progrocken 1977, vilket musikjournalister ofta och gärna hävdar, jag vill däremot påstå att det finns progressiv punk, lyssna bara på ’Your wife is calling’, med bl.a. Lee Ving, från soundtracket till den fantastiska dokumentären ’Sound City’), ibland för att jag hittar en ny ’missing link’ utmed vägen. Hoppas du får åtminstone hälften så mycket glädje av att lyssna på listan som jag hade medan jag satte ihop den.
For those about to Prog – I salute you.
Club Purjo 