Jag har en egenskap som kanske (säkert!) framstår som en smula eljest för hyggligt folk med balanserade känsloliv och god mental hygien, men som jag själv betraktar som en gåva i denna dystra tillvaro vi kallar Livet. Alla mina nära vänner är väl bekanta med denna egenhet, en del av dem finner den underhållande, andra skakar på huvudet och himlar med ögonen när den tar sig uttryck.
Jag kan mjölka skiten ur ett skämt, eller någon annan slags incident som jag finner rolig.
Med det menar jag att jag inte bara omedelbart skrattar högt och länge åt föremålet för min uppsluppenhet när den yttrar sig, utan därefter också idisslar min munterhet om och om igen under de kommande timmarna, ibland dagar, och i vissa extremfall år!
Jag kan helt ur det blå komma att tänka på skämtet/händelsen igen efter 6-7 timmar, eller två dagar senare, och då helt utan föregående pålysning brista ut i ett nytt hysteriskt kackel som antagligen låter som en hyena på crack. Och sen kan det upprepas, om och om igen, ända tills den humoristiska potentialen kan anses lika uttömd som Henry Fools mage (se klippet nedan). Och även då har jag säkert ett par sköna flabb kvar att krama ur den.
Ett ganska typiskt tillfälle när denna humoråtervinningsprocedur kickar in är när plötsliga och oväntade händelser sker i en film eller bok. Några exempel är:
*I ‘Den nakna pistolen’ (1988) finns det en scen där Leslie Nielsens karaktär Frank Drebin talar till en kollega som är så lång att hans huvud aldrig syns i bild. Drebin påpekar att mannen har något i mungipan, och den långe kollegans ena hand försvinner tillfälligt ur bild för att åtgärda denna förargliga fadäs, och sen ramlar en halv banan ner på bordet. Första gången jag såg filmen och denna scen kom så kröp jag runt på golvet i en skrattkramp som nästan blev otäck, då jag varken kunde andas eller ens ge några ljud från mig, annat än ett pipande tjut som antagligen bara hundar kunde höra. Jag var i detta tillstånd resten av filmen, och var därför tvungen att backa filmen till samma ställe efteråt, då resten av Drebins äventyr helt gått mig förbi i mina skrattspasmer. Det skall sägas att denna film åldrats dåligt, och idag ser jag inte längre vad som var så vansinnigt roligt med den. Men just den scenen är fortfarande briljant.
*Tarantinos ‘Pulp Fiction’ (1994) har en scen i en bil där John Travoltas karaktär av en olyckshändelse råkar avfyra sin pistol i ansiktet på passageraren i baksätet, varmed hela bilens bakruta blir röd av blod och annan huvudfyllning. Jag inser att detta låter fullkomligt makabert för den som inte sett filmen, men om du sett den vet du att det är hysteriskt roligt. I synnerhet Travoltas efterföljande (och i sammanhanget groteskt överflödiga) kommentar: ”Oh, man! I just shot Marvin in the face!” Det fick samma effekt på mig som den halva bananen, och jag var därmed tvungen att även spola tillbaka ‘Pulp Fiction’ till samma ställe då jag skrattat bort resten av filmen.
*Den märkliga och mestadels ganska stillsamma indiefilmen ‘Henry Fool’ (1997) exploderar vid några få tillfällen, men aldrig mer bokstavligt så än ögonblicket när karaktären som gett filmen dess titel har svept ett betänkligt antal koppar starkt kaffe, och därefter i sitt koffeindrivna obehag blir upplyst om att han gjort sin flickvän på smällen. Samma sak igen, jag fick spola tillbaka filmen till samma ställe när den var slut. Och sen såg jag om den scenen minst 25 ggr samma kväll, och tjöt lika mycket varje gång.
Kroppsljud av alla de slag har alltid mycket hög potential att utlösa denna form av duracellkaninshysteri hos mig. Jag kommer aldrig att växa ifrån barndomens kiss-och-bajs-humor, och en saftig brakskit kommer alltid att muntra upp mig. Men det absolut mest humorpackade ljud jag kan föreställa mig är ändå en riktigt mustig rap. Du vet, gruvarbetarvarianten som kommer djupt ifrån innanmätet, när magen gurglar som en isländsk gejser, följt av en fyllig, sub-basklingande, resonant rap som låter som om Guds hand plötsligt kramade ketchupeffekten ur 30 valrossar samtidigt, och du kan känna lukten av havregrynsgröten personen i fråga åt till frukost för två dagar sen. Det är mycket stor humor.
Vad jag försöker säga är att om du i något sammanhang ser mig tjuta hysteriskt och oupphörligt av skratt åt något i ett rum där ingen annan verkar förstå vad som är så roligt, så behöver du inte vara orolig eller ringa efter de snälla farbröderna i vita rockar. Jag utnyttjar bara min förmåga att mjölka mer glädje ur det roliga än de flesta förmår. Det kan du väl unna mig ändå?
Foto: Christopher ‘Coffa’ Broman Tak
Club Purjo 