Någon morgonmänniska har jag aldrig varit. All morgon som inträffar före 10:00 på förmiddagen är svinotta vad mig anbelangar. Därmed sagt har jag heller aldrig haft problem med att komma upp på morgonen, hur tidigt det än är, eller hur lite jag än sovit. Mitt muskelminne tar mig genom morgonrutinerna de första timmarna, tills hjärnan hunnit ikapp. Så har det alltid varit.
Men på sistone har jag varje morgon vaknat med en osynlig tyngd som trycker ner bröstkorgen så att det känns svårare än normalt att bara svänga benen över sängkanten och ta mig ut ur sovrummet och in i badrummet innan kroppen hinner fatta att den lämnat sängens varma och mjuka tillvaro, den djupt inpräntade impuls som gjort att jag i mitt liv inte försovit mig mer än en handfull gånger, just för att jag inte ger mig själv chansen att känna efter innan jag redan är uppe. Men nu är det som om det första andetag jag tar med öppna ögon varje morgon andas in en avsmak för all närvaro i verkligheten. Hela mitt väsen vill instinktivt undvika att möta en värld jag inte längre känner igen.
Jag är förmodligen inte den ende som kämpar med sin tendens till cynism och uppgivenhet. Det har funnits perioder i mitt liv när jag resignerat till en defensiv position där jag för att avleda från min egen sårbarhet avfärdat saker runtom mig som oviktiga, banala eller straight up osanna. Jag har anammat manér av en ointresserad slacker som fnyser åt övertygelse och engagemang, för den som inte bryr sig eller tar något på allvar upplevs som osårbar och oåtkomlig. Åtminstone är det vad jag intalade mig själv. Dessa försök till avståndstagande har i regel varit sammanhängande med mina perioder av depression. När man inte kan förmå sig själv att se sin förtvivlan och maktlöshet i vitögat är cynism en behändig rustning att dra på sig. Men det har i förlängningen inte varit en hållbar position för mig, för sanningen är att jag helt enkelt bryr mig så in i helvete jävla mycket. Och då har jag istället emellanåt använt mig av självmedicineringens ljuvliga snuttefilt, för att döva alla plågsamma känslor den kognitiva dissonansen frambringar. En tillfällig lösning på ett bestående problem.
I can’t explain, you would not understand
This is not how I am, I have become comfortably numb1
Ibland, när livet känns förvirrande, otryggt eller plågsamt, kan ett fokusskifte vara till hjälp. Om ens personliga tillvaro är i kaos, kan det ge viss lättnad att lyfta blicken och anta en slags helikoptervy, där man kan sätta sina egna bekymmer i perspektiv. Mina relationer är struliga, men jag har jobb, tak över huvudet och svälter inte. Jag är missnöjd med mina livsval, men jag lever inte som flykting, eller i ett koncentrationsläger. Och så vidare. Omvänt kan man ibland, när världens elände känns överväldigande och totalt uppslukande, finna tröst i sin personliga tillvaro. Alla krig och alla orättvisor gör mig förtvivlad, men jag har världens bästa vänner. Jag får panik av alla sinnessjuka makthavare som förpestar och bryter ner vår värld, men mina barn är empatiska, sunda och vackra individer som ger mig hopp för framtiden. De två perspektiven, de två världarna om man så vill, både reflekterar och balanserar varandra, och genom att växla mellan dem kan vi bibehålla fattningen i kaoset. Problem uppstår dock när vi inte längre är förmögna att göra skiftet. När min oro över den stora världens tillstånd blir så allt uppslukande att jag inte längre förmår att se, uppskatta och älska min familj och mina vänner. Omvänt; när jag blir så förblindad av min omtanke om mina närmaste att den förvandlas till toxisk egoism, det handlar om mitt och mina, och resten av världen kan brinna vad mig anbelangar. Vi behöver båda perspektiven för att vara genuint mänskliga.
When the ebbing tide retreats along the rocky shoreline
It leaves a trail of tide pools in a short-lived galaxy
Each microcosmic planet, a complete society
A simple kind of mirror to reflect upon our own
All the busy little creatures chasing out their destinies
Living in their pools, they soon forget about the sea2
Det är när vi bara har det själviska perspektivet som vi får makthavare som Putin, Musk och Trump, vilka enbart kan skapa kaos och orättfärdighet, och bränna världen till aska. Den förruttnelse de skapar reflekterar deras inre liv.
In their own image their world is fashioned
No wonder they don’t understand‘3
Just nu kämpar jag som jag inledningsvis antydde med tyngden av världens elände, och ibland blir det nästintill outhärdligt. Men min kärlek till min familj och mina vänner håller mig ovan ytan som en badring runt magen. Vetskapen att vi nu är inne i den fas av världens cykliska kretslopp då mänskligheten når sina fulaste avgrundsdjup och de sämsta människorna på planeten sitter på maktens stolar lite överallt, i en omfattning vi inte sett sen 1930-talet, är djupt deprimerande, men det finns en liten tröst i vetskapen att alla sådana perioder också får ett slut, tidvatten går ut, tidvatten kommer in. Så är det, och har alltid varit. Frågan är bara vad prislappen blir denna gång. Förra gången slutade det i ett världkrig och ett massutrotningsförsök som krävde många miljoner liv. Vad blir det denna gång?
The most endangered species, the honest man
Will still survive annihilation
Forming a world, a state of integrity
Sensitive, open, and strong
Wave after wave will flow with the tide
And bury the world as it does
Tide after tide will flow and recede
Leaving life to go on as it was4
This, too, shall pass. Men på riktigt, what the fuck?
Club Purjo 