Jag skulle vilja pejla intresset hos mina vänner för en kommande folkrörelse jag överväger att initiera, under parollen ’Hide the nipple’. Detta skall inte ses som ett inlägg mot amning i offentliga miljöer, det är givetvis ingenting som skall ifrågasättas, begränsas eller förbjudas. Nej, det jag vill åstadkomma är en jämlikhetsprincip där det ska vara socialt oacceptabelt för alla att visa sig offentligt i bar överkropp. I dagsläget är det av ojämlikhetsskäl mest män som ägnar sig åt detta vulgära oskick, och sprider navelludd på stränder, i elljusspår och ibland även på öppen gata, eller som i vissa svårartat grova fall av perversion, i matbutiken. Jag föreslår därför att vi för jämlikhetens skull förbjuder man som kvinna att visa sig i bar överkropp i offentliga miljöer, såvida det inte har med amning att göra. Mycket trevligare för alla inblandade. Jag har funderat på en inspirerande catchphrase som kan få spridas viralt i kampen mot detta äckliga tuttviftande, och som visar att det faktiskt finns de bland oss som inte accepterar detta förhistoriska snusk längre. Vad tror ni om #inteallamän, kan den funka?
#inteallamän #hidethenipple
*****
Texten publicerades först (med några små skillnader) som ett inlägg på Facebook 20 mars 2022.
Jag har en egenskap som kanske (säkert!) framstår som en smula eljest för hyggligt folk med balanserade känsloliv och god mental hygien, men som jag själv betraktar som en gåva i denna dystra tillvaro vi kallar Livet. Alla mina nära vänner är väl bekanta med denna egenhet, en del av dem finner den underhållande, andra skakar på huvudet och himlar med ögonen när den tar sig uttryck.
Jag kan mjölka skiten ur ett skämt, eller någon annan slags incident som jag finner rolig.
Med det menar jag att jag inte bara omedelbart skrattar högt och länge åt föremålet för min uppsluppenhet när den yttrar sig, utan därefter också idisslar min munterhet om och om igen under de kommande timmarna, ibland dagar, och i vissa extremfall år!
Jag kan helt ur det blå komma att tänka på skämtet/händelsen igen efter 6-7 timmar, eller två dagar senare, och då helt utan föregående pålysning brista ut i ett nytt hysteriskt kackel som antagligen låter som en hyena på crack. Och sen kan det upprepas, om och om igen, ända tills den humoristiska potentialen kan anses lika uttömd som Henry Fools mage (se klippet nedan). Och även då har jag säkert ett par sköna flabb kvar att krama ur den.
Ett ganska typiskt tillfälle när denna humoråtervinningsprocedur kickar in är när plötsliga och oväntade händelser sker i en film eller bok. Några exempel är:
*I ‘Den nakna pistolen’ (1988) finns det en scen där Leslie Nielsens karaktär Frank Drebin talar till en kollega som är så lång att hans huvud aldrig syns i bild. Drebin påpekar att mannen har något i mungipan, och den långe kollegans ena hand försvinner tillfälligt ur bild för att åtgärda denna förargliga fadäs, och sen ramlar en halv banan ner på bordet. Första gången jag såg filmen och denna scen kom så kröp jag runt på golvet i en skrattkramp som nästan blev otäck, då jag varken kunde andas eller ens ge några ljud från mig, annat än ett pipande tjut som antagligen bara hundar kunde höra. Jag var i detta tillstånd resten av filmen, och var därför tvungen att backa filmen till samma ställe efteråt, då resten av Drebins äventyr helt gått mig förbi i mina skrattspasmer. Det skall sägas att denna film åldrats dåligt, och idag ser jag inte längre vad som var så vansinnigt roligt med den. Men just den scenen är fortfarande briljant.
*Tarantinos ‘Pulp Fiction’ (1994) har en scen i en bil där John Travoltas karaktär av en olyckshändelse råkar avfyra sin pistol i ansiktet på passageraren i baksätet, varmed hela bilens bakruta blir röd av blod och annan huvudfyllning. Jag inser att detta låter fullkomligt makabert för den som inte sett filmen, men om du sett den vet du att det är hysteriskt roligt. I synnerhet Travoltas efterföljande (och i sammanhanget groteskt överflödiga) kommentar: ”Oh, man! I just shot Marvin in the face!” Det fick samma effekt på mig som den halva bananen, och jag var därmed tvungen att även spola tillbaka ‘Pulp Fiction’ till samma ställe då jag skrattat bort resten av filmen.
*Den märkliga och mestadels ganska stillsamma indiefilmen ‘Henry Fool’ (1997) exploderar vid några få tillfällen, men aldrig mer bokstavligt så än ögonblicket när karaktären som gett filmen dess titel har svept ett betänkligt antal koppar starkt kaffe, och därefter i sitt koffeindrivna obehag blir upplyst om att han gjort sin flickvän på smällen. Samma sak igen, jag fick spola tillbaka filmen till samma ställe när den var slut. Och sen såg jag om den scenen minst 25 ggr samma kväll, och tjöt lika mycket varje gång.
Kroppsljud av alla de slag har alltid mycket hög potential att utlösa denna form av duracellkaninshysteri hos mig. Jag kommer aldrig att växa ifrån barndomens kiss-och-bajs-humor, och en saftig brakskit kommer alltid att muntra upp mig. Men det absolut mest humorpackade ljud jag kan föreställa mig är ändå en riktigt mustig rap. Du vet, gruvarbetarvarianten som kommer djupt ifrån innanmätet, när magen gurglar som en isländsk gejser, följt av en fyllig, sub-basklingande, resonant rap som låter som om Guds hand plötsligt kramade ketchupeffekten ur 30 valrossar samtidigt, och du kan känna lukten av havregrynsgröten personen i fråga åt till frukost för två dagar sen. Det är mycket stor humor.
Vad jag försöker säga är att om du i något sammanhang ser mig tjuta hysteriskt och oupphörligt av skratt åt något i ett rum där ingen annan verkar förstå vad som är så roligt, så behöver du inte vara orolig eller ringa efter de snälla farbröderna i vita rockar. Jag utnyttjar bara min förmåga att mjölka mer glädje ur det roliga än de flesta förmår. Det kan du väl unna mig ändå?
Ok, det här kommer att bli en lång rant, jag beklagar detta, men jag vaknade precis upp från en dröm som var en enda utdragen orgie av förvirring och frustration, så jag måste bara skriva av mig det hela så jag kan lämna känslan bakom mig.
Drömmen hade tre distinkta delar. I första delen var jag på en Pink Floyd-konsert som hölls i vad som mer liknade en gigantisk konferenslokal eller megachurch snarare än en stadion. Men innan bandet ens gick upp på scenen hade jag dragit i mig en edible som packade en sån fucking punch att jag var helt bombad och missade hela konserten. Jag raglade mest omkring i kulvertarna bakom scenen (”Hello Cleveland!!!”) och visste inte vad som hände. När jag till slut började klarna till och stod framför scenen igen så hade bandet redan gått av, men ingen i publiken hade applåderat, så det blev inget extranummer. I min frustration stod jag en lång stund själv och försökte dra igång en jätteapplåd, men folk hade redan börjat gå mot utgångarna och ingen hängde på, det var för sent helt enkelt. Jag försökte vädja till de stod närmast mig att om vi inte får något extranummer kommer vi ju inte att få höra ’Wish you were here’, ’Comfortably numb’ och ’Run like hell’!!! Hur jag nu kunde veta det, jag hade ju missat hela konserten!
Hur som helst, när jag nu, besviken som bara den, försökte hitta tillbaka till bilen (inte min egen bil heller, jag hade av någon anledning lånat en kompis bil), kunde jag inte för mitt liv komma ihåg i vilket parkeringsgarage jag ställt den. Så jag spenderade en olidligt lång tid med att kryssa runt på måfå i olika parkeringshus i olika delar av Stockholm (och en kortare stund i vad som mer liknade Norrköping, en stad jag av olika anledningar ändå inte är särskilt förtjust i) innan jag till slut gav upp och tog tåget hem, och på tåget funderade jag på hur jag skulle kunna förklara för min polare att jag slarvat bort hans bil.
Här tvingade jag mig själv att vakna till, en bra skill att ha ibland, och konstaterade att en så där trist återvändsgränd till dröm måste få ett slut. Men jag var fortfarande jättetrött, somnade om direkt, och plötsligt befann jag mig åter på någon slags konferensanläggning, fast mycket mindre, den här lokalen kändes som en av de mer intima lokalerna på Stockholmsmässan, typ K16/17. Och nu satt jag vid ett piano, och lokalen var fylld av någon Lions/Rotary-liknande förening som hade hyrt in mig för att kompa deras allsånger. Det fanns inga noter eller ackordsanalyser, och låtarna var helt okända och obegripliga för mig, och jag satt i kallsvettig panik, med ögon som stod ut som råttpittar från skallen och försökte följa sångarna på gehör. Det var katastrofalt och oerhört pinsamt, och jag vet att jag var väldigt arg över att de hade lejt in mig, jag som inte ens är pianist! Min egen skuld i att acceptera ett sådant gig ignorerade jag helt.
Och här blev jag slutgiltigt väckt av en vovve som desperat ville gå ut och pinka, och för en gångs skull var jag enbart lättad över detta, så jag äntligen kunde slippa från den där skiten jag just genomlidit i vad som kändes som en smärre livstid. Nu behöver jag en lång terapisession med en drömtydare.
Så! Det var min rant. Till denna dystra berättelse bifogar jag en av de låtar som vi aldrig fick höra, eftersom det inte blev något extranummer. Håll till godo!
*****
Denna text skrevs först som ett inlägg i Facebook-gruppen The Soundtrack of My Day (TSOMD) 25 april 2020, jag har gjort några små justeringar och tillägg i samband med att jag postar inlägget här.
Kaosig natt. En brandsläckare som stod inne i mitt badrum exploderade plötsligt, en galet kraftig smäll som skakade hela lägenheten. Det blev ett stort hål i taket upp till grannen. Jag sprang dit och ropade upp i hålet för att höra om någon var skadad. Fick inget svar. Lyckades klättra upp i hålet, bara för att upptäcka att en gammal kompis från högstadiet bodde i lägenheten ovanför min. Mycket märkligt återseende. Vi kom fram till att det antagligen skulle vara svårt att få tag i en hantverkare så här mitt i natten, så vi försökte täcka hålet med byggplast tills vidare.
När jag vaknade kändes drömmen så oerhört verklig att jag i mitt sömndruckna tillstånd funderade på om jag möjligen skulle kunna få problem med polisen p.g.a. det som hänt, vårdslös hantering av explosiva behållare eller något liknande. När det till sist klarnade för mig och jag insåg att jag drömt alltihop drog jag en suck av lättnad, och därefter skrattade jag så hysteriskt en lång stund att det var omöjligt att somna om sen. Stiligt.
*****
Texten publicerades först som ett Facebook-inlägg 30 november 2017.
Inatt ringde någon pajsare från TV och ville gratulera mig för att jag blivit utsedd att leda nästa säsong av ”Så ska det låta”. Jag antog att det var någon slags prank och skrattade gott. Sedan undrade han om jag kunde slänga mig i en taxi på direkten och komma över för att börja förberedelserna. Nu försökte jag förklara att det måste föreligga någon slags missförstånd, att jag för det första inte sett programmet på tio år minst, och varför vill de ha mig alldeles oavsett, jag som totalt saknar TV-vana, varvid han en smula häpet konstaterar; ”Men…du är ju…Tony Lind!” Vilket ju onekligen är ett tämligen starkt argument, inte minst för att min bekräftelsebarometer naturligtvis gick upp på rött. Taxi till TV-studio it is. Väl framme möter nämnd pajsare upp i dörren med headset och clipboard i högsta hugg. När han får syn på mig tvärnitar han med chockad min och utbrister; ”Men…du är ju inte DEN Tony Lind!!!” No shit, Sherlock, liksom. Nähäpp. Vad göra nu? De sätter mig i någon sorts backstage-area bland fruktskålar, vita dukar, kringrännande funktionärer, sminköser och musiker. Jag blir informerad att de beklagar misstaget, och att någon snart kommer att köra hem mig igen, ”men sitt ner och ta en fika så länge.” Här någonstans vaknar jag, och nu sitter jag på toa och försöker kvickna till, fortfarande milt förvirrad av en märklig dröm, och framförallt med en oerhört frustrerad, gnagande undran, nämligen; vem är DEN Tony Lind???
*****
Denna text publicerades först som ett Facebook-inlägg 19 februari 2014.
Ibland är man glad att ingen ser på… Kliver ut från studion efter avslutad repetition och öppnar bildörren när jag plötsligt totalhalkar i blötsnön, och reflexmässigt griper tag i ratten med en hand för att inte handlöst slå runt och bryta nacken. Den sämst lämpade mannen i Sverige att ställa sig i spagat gör nu just detta, med den mest magnifika spräckning av byxgren sen Dackefejdens dagar som följd. Seriöst, ljudet av tyg som rivs måste ha uppfattats av alla mellan Hornstull och Slussen! Lyckas vältra mig in i bilen och kör därifrån, kroppen spänd som en fjäder, hjärtat bultande som en hammare och grejorna på vädring. Hinner vinka till Coffa som just kommer ut från studion innan jag kollapsar över ratten i en skratthysteri som håller i sig nästan hela vägen hem…
*****
Denna text publicerades först som ett Facebook-inlägg 12 februari 2013.
Club Purjo 