Ibland är man glad att ingen ser på… Kliver ut från studion efter avslutad repetition och öppnar bildörren när jag plötsligt totalhalkar i blötsnön, och reflexmässigt griper tag i ratten med en hand för att inte handlöst slå runt och bryta nacken. Den sämst lämpade mannen i Sverige att ställa sig i spagat gör nu just detta, med den mest magnifika spräckning av byxgren sen Dackefejdens dagar som följd. Seriöst, ljudet av tyg som rivs måste ha uppfattats av alla mellan Hornstull och Slussen! Lyckas vältra mig in i bilen och kör därifrån, kroppen spänd som en fjäder, hjärtat bultande som en hammare och grejorna på vädring. Hinner vinka till Coffa som just kommer ut från studion innan jag kollapsar över ratten i en skratthysteri som håller i sig nästan hela vägen hem…
*****
Denna text publicerades först som ett Facebook-inlägg 12 februari 2013.
Foto: Christopher ‘Coffa’ Broman Tak
Club Purjo 