Ok, det här kommer att bli en lång rant, jag beklagar detta, men jag vaknade precis upp från en dröm som var en enda utdragen orgie av förvirring och frustration, så jag måste bara skriva av mig det hela så jag kan lämna känslan bakom mig.
Drömmen hade tre distinkta delar. I första delen var jag på en Pink Floyd-konsert som hölls i vad som mer liknade en gigantisk konferenslokal eller megachurch snarare än en stadion. Men innan bandet ens gick upp på scenen hade jag dragit i mig en edible som packade en sån fucking punch att jag var helt bombad och missade hela konserten. Jag raglade mest omkring i kulvertarna bakom scenen (”Hello Cleveland!!!”) och visste inte vad som hände. När jag till slut började klarna till och stod framför scenen igen så hade bandet redan gått av, men ingen i publiken hade applåderat, så det blev inget extranummer. I min frustration stod jag en lång stund själv och försökte dra igång en jätteapplåd, men folk hade redan börjat gå mot utgångarna och ingen hängde på, det var för sent helt enkelt. Jag försökte vädja till de stod närmast mig att om vi inte får något extranummer kommer vi ju inte att få höra ’Wish you were here’, ’Comfortably numb’ och ’Run like hell’!!! Hur jag nu kunde veta det, jag hade ju missat hela konserten!
Hur som helst, när jag nu, besviken som bara den, försökte hitta tillbaka till bilen (inte min egen bil heller, jag hade av någon anledning lånat en kompis bil), kunde jag inte för mitt liv komma ihåg i vilket parkeringsgarage jag ställt den. Så jag spenderade en olidligt lång tid med att kryssa runt på måfå i olika parkeringshus i olika delar av Stockholm (och en kortare stund i vad som mer liknade Norrköping, en stad jag av olika anledningar ändå inte är särskilt förtjust i) innan jag till slut gav upp och tog tåget hem, och på tåget funderade jag på hur jag skulle kunna förklara för min polare att jag slarvat bort hans bil.
Här tvingade jag mig själv att vakna till, en bra skill att ha ibland, och konstaterade att en så där trist återvändsgränd till dröm måste få ett slut. Men jag var fortfarande jättetrött, somnade om direkt, och plötsligt befann jag mig åter på någon slags konferensanläggning, fast mycket mindre, den här lokalen kändes som en av de mer intima lokalerna på Stockholmsmässan, typ K16/17. Och nu satt jag vid ett piano, och lokalen var fylld av någon Lions/Rotary-liknande förening som hade hyrt in mig för att kompa deras allsånger. Det fanns inga noter eller ackordsanalyser, och låtarna var helt okända och obegripliga för mig, och jag satt i kallsvettig panik, med ögon som stod ut som råttpittar från skallen och försökte följa sångarna på gehör. Det var katastrofalt och oerhört pinsamt, och jag vet att jag var väldigt arg över att de hade lejt in mig, jag som inte ens är pianist! Min egen skuld i att acceptera ett sådant gig ignorerade jag helt.
Och här blev jag slutgiltigt väckt av en vovve som desperat ville gå ut och pinka, och för en gångs skull var jag enbart lättad över detta, så jag äntligen kunde slippa från den där skiten jag just genomlidit i vad som kändes som en smärre livstid. Nu behöver jag en lång terapisession med en drömtydare.
Så! Det var min rant. Till denna dystra berättelse bifogar jag en av de låtar som vi aldrig fick höra, eftersom det inte blev något extranummer. Håll till godo!
*****
Denna text skrevs först som ett inlägg i Facebook-gruppen The Soundtrack of My Day (TSOMD) 25 april 2020, jag har gjort några små justeringar och tillägg i samband med att jag postar inlägget här.
Club Purjo 