Kategoriarkiv:Musik

En progressiv spellista.

Jag skulle gissa att i den mån folk i största allmänhet ens vet eller bryr sig om vad progressiv rock är så föreställer de sig nog musik som liknar Yes, c:a 1973. Cape-beklädda virtuoser som spelar fort och mycket i alla tonarter och taktarter samtidigt, med låttexter som är en korsning av feberdröm och en pretentiös poesistudents mer knarkiga alster.

Min egen ingång kom dock genom Rush, efter att min kompis Mats Frisell spelat ’Xanadu’ för mig. Jag visste inte ens att det fanns något som kallades progressiv rock, vi kallade det då ’symfonisk rock’, vilket visserligen är en subgenre inom progrocken, men som mestadels inte passar särskilt väl på Rush, vilka är mer prototypisk progmetal. (Själva termen ’progressiv rock’ är för övrigt i hög grad en efterhandskonstruktion som paraplybegrepp, det råder oklarhet om när uttrycket först användes, men Melody Makers Chris Welch kan vara den som myntade frasen så tidigt som 1967, men det tog ytterligare några år innan det allmänt användes i folkmun.) Men det jag gillade med just Rush var kombinationen av hårdrocksriff med mer komplicerade rytmer och arrangemang, ett logiskt steg framåt för en ung, ambitiös trummis som helt enkelt ville bli bra på att lira. Introt till ’Subdivisions’ (synthbasstötarna) blev t.ex. min öppning till att förstå hur man kan känna udda taktarter utan att behöva räkna.

Nästa steg för mig blev att lära känna The Big Six of Prog, d.v.s. Pink Floyd, Genesis, Yes, King Crimson, Jethro Tull och Emerson, Lake & Palmer (de sistnämnda kom för mig egentligen ganska långt senare, och har inte haft samma betydelse för mig personligen som de andra, men måste ändå nämnas). Eftersom redan dessa sex band är drastiskt olika varandra, var och en med unik approach och signatur, så började jag förstå att denna ”stil” inte går att sammanfatta på ett enkelt och överskådligt vis. Fler band och artister följde, Manfred Mann’s Earth Band, Marillion, Mike Oldfield, The Moody Blues, Gentle Giant, Jens Johanssons första soloplatta ’Fjäderlösa tvåfotingar’, osv, och de bidrog inte heller till att göra progparaplyet snävare eller mer lättbegripligt.

Idag ser jag inte prog som en genre, utan en estetisk filosofi som överskrider stil. Keyboardvirtuosen Rick Wakeman (Yes, David Bowie, Strawbs, Black Sabbath, solo, m.m.) menar att prog handlar om att bryta mot reglerna, och för att kunna bryta mot reglerna på ett effektivt sätt måste du kunna dem utan och innan. Det är en hyfsad definition, tycker jag, eftersom det antyder att det inte handlar om musikalisk anarki, utan om att utmana stilistiska konventioner. Men den bästa förklaringen tycker jag nog ändå kommer från Bill Bruford (Yes, King Crimson, U.K., Genesis, Earthworks, solo, m.m.) som beskriver det som att den klassiska rockmusikern tycker att rockmusik handlar om tre ackord i 4/4, medan progmusikern frågar ”Vad händer om vi lägger till ett fjärde ackord och spelar i 5-takt?” Musikalisk rastlöshet, nyfikenhet och experimentlusta således.

Därför kan termen ’progressiv musik’ (mer korrekt än ’progressiv rock’ egentligen) omfatta stilar från folk till hårdrock, från fusion till electronica, från pop till avant garde. Det är inte bara band som spelar på mellotroner i 19/16, även om de oftast blir karikatyren. Det finns ingen tydlig definition, eller som Potter Stewart uttryckte saken i ett obscenitetsmål:

“I shall not today attempt further to define the kinds of material I understand to be embraced within that shorthand description [”hardcore pornography”], and perhaps I could never succeed in intelligibly doing so. But I know it when I see it, and the motion picture involved in this case is not that.”

Den progressive musikern och lyssnaren känner igen progressiv musik när hen hör den, vare sig den kommer från King Crimson eller Radiohead, och sen får den gemene pöbeln kategorisera i vilken subgenre de finner för gott.

Men med så vaga ramar blir det naturligtvis svårt att spåra ett tydligt ursprung. De allra flesta hårdrockskonnässörer tror jag är någorlunda överens om att Black Sabbaths debutplatta är heavy metals ”patient zero”, ögonblicket som definierade formen, även om det naturligtvis fanns gott om band som hade spelat riffbaserad rock med distade gitarrer flera år innan. Motsvarande punkt när det gäller progrock verkar de flesta vara överens om är King Crimsons ’In the Court of the Crimson King’ från 1969, även om Procol Harums singel ’A whiter shade of pale’ från 1967 också måste ses som en tidig milstolpe. Men om vi tittar på progressiv musik i en vidare mening så är det inte lika glasklart. Redan innan KCs debut så hade band som The Nice ”rockat upp” klassiska verk, och Yes hade börjat bygga sin hybrid av filmmusik, jazz, Simon & Garfunkelkörer, m.m, medan Miles Davis lämnade den traditionella jazzkombon för att börja jobba med långa verk som ’In a silent way’ och ’Bitches brew’ som suddade ut gränsen mellan jazz och rock, och mellan komposition och improvisation.

Men vi måste sätta en startpunkt någonstans, och jag har valt att göra det med tre album som var och en på sitt sätt lade grundvalarna för det som denna spellista handlar om, progressiv musik. Redan 1948 kom den första LP-skivan, på den tiden avsedd för att man skulle kunna lyssna på längre klassiska verk utan att behöva dela upp dem i kortare stycken, som man hittills hade gjort. Men för det vi lite slarvigt kan kalla popmusik, oavsett genre (blues, r&b, rockabilly, schlager, osv) så definierades en artists karriär ända in på 60-talet av singlar, och i de fall en LP med dessa artister ens blev aktuell så bestod den av dessa singlar, samt lite (oftast ganska ointressant) utfyllnadsmaterial runtomkring. Men jag skulle vilja peka ut tre album som förändrade detta synsätt, och möjliggjorde den progressiva musikens utveckling, även om de själva ganska sällan omnämns som prog.

The Beach Boys ’Pet Sounds’ (1966), The Mothers of Inventions ’Freak Out!’ (1966) och The Beatles ‘Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band’ (1967) introducerade ett nytt instrument till rockgruppen – studion. Det som tidigare använts enbart som ett medium för att återge musiker som spelade på traditionella instrument blev plötsligt en viktig del av skapandet. Mixerbordet blev lika viktigt som elgitarren, rullbandaren hade konstnärlig potential precis som en orgel, och LP-vinylen gjorde det som tidigare varit omöjligt möjligt; att skriva musik som sträckte sig mycket längre än en treminuters singel. Dessa tre album var fortfarande uppdelade i separata spår, men ’Freak Out!’ hade en låt som sträckte sig över en hel vinylsida (plattan var ett dubbelalbum, redan det på en debutplatta signalerar något nytt och ambitiöst i görningen), och alla tre plattorna var exempel på när helheten är större än summan av delarna. Visst kunde du lyssna på låtar som ’God only knows’, ’When I’m sixty-four’ och ’Hungry freaks, daddy’ som enskilda spår, men de gjorde mycket större intryck när du lyssnade på dem som en del av helheten, Albumet med stort ’A’. Så under 60- och 70-talet kan man säga att prog i hög grad definierades av att det var albumorienterad musik, där singlar knappt fanns, och i förekommande fall då singlar släpptes så var det oftast med en känsla av axelryckning (ibland öppet förakt) från artisterna själva, en eftergift för att nå fler radiostationer, men det som spelade roll var albumet. Jag ska inte trassla in mig för mycket i vidare resonemang kring detta, gatefold-omslag med konstnärliga bilder av Roger Dean och Hipgnosis är en stor del av epoken, men nu fokuserar jag bara på att ge en introduktion till musiken, det finns många böcker för den som vill gräva djupare.

Spellistan ’For those about to Prog’ som jag satt ihop börjar med ‘Pet Sounds’, och växer därifrån med förgreningar inom folkmusik, jazzfusion, electronica/synth/ambient, s.k. ’krautrock’, hårdrock, orkestral musik och avant garde, m.m. Vissa inkluderade artister skulle till och med av en stor del av deras egna fans aldrig definieras som prog, men de är likväl en del av den progressiva utvecklingen.

Utöver mina egna kunskaper som inhämtats under många års lyssnande och läsande så har en viktig stomme i denna spellista utgjorts av Charles Sniders utmärkta bok ’The Strawberry Bricks Guide to Progressive Rock’, ett monumentalt verk som alla som verkligen vill gå på djupet behöver läsa. Den är mycket utförligare än jag någonsin kan hoppas vara med en enkel spellista som denna, men jag har försökt inkludera några nyckelspår från de plattor som omnämns i boken (vissa finns tyvärr inte i dagsläget på Spotify, men de allra flesta gör det). I övrigt är urvalet mitt eget, dels personliga favoriter, men också material jag bedömer som relevant och viktigt i sammanhanget.

Andra böcker jag haft stor hjälp av är Jerry Ewings ’Wonderous Stories – A journey through the landscape of Progressive Rock’, David Weigels ’The Show That Never Ends – the rise and fall of Prog Rock’, Stephen Lambes ‘Citizens of Hope and Glory – the story of Progressive Rock’, och Will Romanos ‘Mountains Come Out of the Sky – the illustrated history of Prog Rock’, samt en massa biografier om olika artister och band som medverkar.

Jag har försökt ha en så öppen och bred syn på termen ’progressiv musik’ som möjligt, utan att för den sakens skull fullständigt tappa sammanhang. Men lyssnar du på spellistan från början till slut (det kommer ett ta ett tag, men långa resor är också ofta de mest minnesvärda) tror jag du kommer att se samband du kanske tidigare varit omedveten om, men som plötsligt blir tydliga. Om inte annat kommer du att få höra mycket fantastisk musik. Och även om det inte kommer att se så ut, jag vet det, så vill jag ändå understryka att jag sållat i materialet. Massor. Och jag har varit noga med att verkligen testa det material jag tagit med mot de parametrar jag ställt upp för projektet.

Det skall också sägas att listan är ett levande work in progress. Jag kommer således att fortsätta lägga till musik, ibland för att det dyker upp något nytt (nej, punken dödade inte progrocken 1977, vilket musikjournalister ofta och gärna hävdar, jag vill däremot påstå att det finns progressiv punk, lyssna bara på ’Your wife is calling’, med bl.a. Lee Ving, från soundtracket till den fantastiska dokumentären ’Sound City’), ibland för att jag hittar en ny ’missing link’ utmed vägen. Hoppas du får åtminstone hälften så mycket glädje av att lyssna på listan som jag hade medan jag satte ihop den.

For those about to Prog – I salute you.

”What something is depends more on when it is than anything else.”

-Frank Zappa

Låtordning: Ett nördigt manifest.

Man måste inte nödvändigtvis ha på tok för nära blodsband i släktträdet för att finna det fullkomligt rimligt att lyssna på Pink Floyds ’The Dark Side of the Moon’ i ”shuffle mode”. Men det hjälper.

Blir Alanis Morissettes ’Jagged Little Pill’ väldigt mycket sämre av att du trycker på ”blanda”-knappen? Nej. Men lite.

Det rör sig om två helt olika typer av album, så klart. Den senare är en ypperlig samling poplåtar som kan separeras från varandra, och var och en fungerar självständigt i sin egen kontext. Den förra är ett tematiskt sammanflätat flöde utifrån en central idé, där helheten är större än summan av delarna, och där varje del om separerad från de övriga, eller till och med bara omflyttad i ordningsföljd, tappar mycket av sitt innehåll och sammanhang. Det finns förvisso de som skulle hävda att Alanis kioskvältare visst har ett tema, existentiell ångest, vilket skulle kunna anses bekräftat av den efterföljande terapisessionen ’Supposed Former Infatuation Junkie’, men let’s face it, ’You oughta know’, ’Ironic’ och ’Hand in my pocket’ behöver inte varandra för att kännas fullständiga. Det är svårt att säga detsamma om ’The Great Gig in the Sky’ och ’Eclipse’.

Det är med andra ord omöjligt att definiera något absolut regelverk för hur man sätter ihop den optimala låtordningen på ett album, eller för den delen, ett ”blandband” (som alla i min generation vet vad det är). Den första frågan man därför ställs inför när en låtordning skall fastställas är (och jag kommer i detta fall att utgå från ett album, snarare än ett blandband, för att inte blanda ihop kriterierna, vilka skiljer sig en hel del från varandra):

Vad är detta för sorts platta?

Är det en samling fristående sånger, utan annan sammanlänkande egenskap än att de framförs av samma artist? Eller finns en tematisk röd tråd som påverkas av i vilken ordning de olika låtarna kommer? Är de ens att betrakta som enskilda låtar, eller snarare som delar av en svit? Det finns fler möjligheter att beakta, men här någonstans brukar jag börja.

Om det är en samling fristående låtar är processen enklare på många sätt, och därför är det den sortens album jag tänker fokusera på den här gången. Då handlar det ”bara” om att försöka hitta varje låts optimala position i relation till de övriga för att ge en så bra lyssningsupplevelse som möjligt. Jag är av den fasta övertygelsen att om alla låtar är tillräckligt bra för att platsa på plattan (varför är de annars med alls? ”filler” är inte aktuellt) så finns det ingen dålig position i låtordningen, bara rätt eller fel position. Låt nr 8 av 10 ska inte vara sämre än låt 1, men den fyller en annan funktion.

Det finns en skola inom retoriken som vill göra gällande att det viktigaste i ett tal är hur du börjar och slutar. Nu är ett tal och ett album inte alls samma sak, förvisso, men man kan testa argumentet huruvida den första och sista låten är de viktigaste. Helt klart är att man inte vill slarva med öppningen, det är ju sannolikt det första intrycket många lyssnare kommer att få av plattan som helhet. Sista låten är det många som aldrig ens tar sig fram till, i synnerhet nu för tiden när vår attention span är kortare än en ekorres penis, men för de anakronistiska entusiaster som lyssnar hela vägen genom albumet, så är den sista låten den sammanfattande slutsatsen, det sista ordet, och det vill man ju också få rätt. Men betyder det att de övriga låtarnas positioner är up for grabs? Absolut inte.

Jag har en tumregel som funkar i de allra flesta fall, även om undantag finns:

Om det på det stora hela är en tämligen lugn och stillsam platta, så är det nästan aldrig en bra idé att lägga en riktigt röjig öslåt först. Däremot fungerar det ibland alldeles lysande att ha en lugn låt i början av ett album som därefter är ganska ösigt. Men även det är ändå ett undantagsfall. Den lugna introduktionen tjänar i så fall som ett slags intro, en upptakt till det som komma skall. Den funktionen förekommer oftare i temaplattans format, så vi lägger den åt sidan denna gång, om inte annat för att den här texten ändå kommer att bli för lång. Om man har vinylformatet som utgångspunkt så har man ju dessutom att ta ställning till omständigheten att varje sida har en öppnings- och avslutningslåt. Dubbelt så roligt, eller dubbelt så svårt? Eller både och?

På en platta med fristående låtar tycker jag oftast att man vill hitta en öppningslåt som rent stämningsmässigt befinner sig någonstans i mitten av plattans dynamiska omfång, eller strax över mitten. Detta gäller både i tempo och energi. Ibland kan en låtordning fastställas väldigt sent i inspelningsprocessen, och då kan det ibland bli nödvändigt att lägga till ett slags intro, eller göra om det redan existerande, för att ge anslaget rätt ton. Man vill fånga lyssnarens uppmärksamhet så snart som möjligt. Detta gör man inte alltid bäst med dunder och granater, ibland fungerar en smygande stämning lika bra, men man ska vara medveten om vilken effekt introt har på lyssnaren, samt med vilka öron man vill att de ska lyssna på det som kommer efter.

Om det första du hör är en pulserande trumloop à la The Prodigy, eller om det är en porlande vårbäck med fågelkvitter på avstånd, avgör vad du får för förväntningar på lyssningen. Och, såvida inte själva avsikten är att förvirra och/eller chocka lyssnaren så bör man inte fucka för mycket med dessa förväntningar.

Men kan vi verkligen veta vad för slags förväntningar en lyssnare får av vissa ljud? Är vi inte individer, och därmed olika?

Fråga de som gör filmmusik. Vi är uppenbarligen tillräckligt lika varandra för att ett soundtrack i en romantisk kärleksscen ofta ska bestå av smäktande stråkar i durtonart, medan scenen där en zombie biter huvudet av en hundvalp oftare låter som en passage ur ’Våroffer’, eller utgörs av en baston på en moog med ett filter som öppnas. Det är den ljudmässiga motsvarigheten till en emoji; alla vet vad den betyder, och tolkar automatiskt sammanhanget därefter. Man kan givetvis leka med dessa arketyper, men man riskerar att tappa lyssnarens intresse om denne inte är på humör för mind games.

Det är inte alltid man får alla rätt, men det idealiska öppningsspåret på detta vårt imaginära popalbum, bör (enligt mig) uppfylla dessa kriterier:

*Ett tempo som är lägre än de snabbaste låtarna på plattan

(man vill ha utrymme att ta upp intensiteten utmed vägen), men inte heller alltför långsamt.

*Ett intressant och/eller slagkraftigt intro

Fånga lyssnarens uppmärksamhet direkt, men på ett sätt som ger en hint om vad som komma skall.

*Om låten har text/sång är det en bonus om dess tema kan ses som en programförklaring, ett lättbegripligt inledningsanförande som känns hyfsat representativt för det budskap man vill förmedla (om sådant budskap finnes).

*En bra titel. Kort och snappy funkar alltid, men ibland kan något obskyrt och mer fantasieggande vara bra också. En humoristisk titel är i rätt sammanhang perfekt, men man ska komma ihåg att det finns en risk att lyssnaren därefter letar efter ett skämt i allting som följer, så en titel som garanterat får folk att fnissa är kanske inte helt optimal precis före låten som handlar om ens självmordstankar, såvida man inte vill skoja om dessa. Igen, välj titel utifrån hur du vill lyssnaren skall uppfatta helheten.

Avslutningslåten erbjuder på sätt och vis fler möjligheter, även om jag nästan alltid omedelbart vet vilken låt som är bäst att avsluta med. Ofta kan jag redan första gången jag hör en låt veta att den skulle vara bra som ”closer”.

Precis som med öppningslåten så kan det många gånger vara väldigt fint att avsluta med någonting lugnt och meditativt. Det ger en känsla av avslut och eftertanke. Den approachen funkar dock inte om du gjort en platta med öldrickarrock, perfekt till en adrenalinstinn förfest. I så fall vill du nog ha ett allsångsanthem av ”You shook me all night long”-modell, så att du avslutar med flaggan i topp och lockar till instant replay.

När första och sista låten är avgjorda är det dags att leka connect-the-dots, en verklig favoritsysselsättning. Vilken kombination av det övriga materialet utgör den mest intressanta resan från A till Ö? En av mina tumregler är att jobba med kontraster. Inte nödvändigtvis helt svart och vitt, man måste inte följa varje upptempolåt med en stillsam ballad, även om det fungerar alldeles utmärkt någon gång ibland, men oftare handlar det om att bygga en stämning under några låtar, tills dess att det är dags att ge avspänning och byta spår, för att sedan bygga igen. Det är bra om låtar som följer varandra har lite olika tempon, eller åtminstone inte samma sorts feel. Två låtar som påminner för mycket om varandra stilmässigt för oftast inte albumet framåt när de ligger intill varandra.

Och till sist: En sak som kan störa mig oerhört är om tomrummen mellan låtarna (om sådana finns) har fel längd. Vissa låtar kräver ett rejält andetag mellan sig för att få full effekt, andra behöver nästan ingenting. Tystnad är en av de viktigaste beståndsdelarna i musik, och den ska beaktas lika musikaliskt som en virtuos fulländade violinvibrato.

Det ska svänga, även i pauserna!

*****

Denna text skrevs först som en kommentar till ett inlägg i Facebook-gruppen The Soundtrack of My Day (TSOMD) i november 2016, och texten publicerades senare i nätversionen av tidningen GAFFA, jag har gjort några små justeringar och tillägg i samband med att jag postar inlägget här.