I mina ljusare stunder, när det är medvind, utförsbacke och solen skiner på den snygga halvan av mitt skägg, ser jag mig själv i huvudsak som hyfsat positiv. Jag vill gärna anamma Hans Roslings och Martin Luther Kings anda av framtidsoptimism, och deras förmåga att se hur världen (måhända långsamt) ständigt rör sig mot det bättre. För ofta stämmer det ju. På många områden går vi framåt.
Som förälder till barn med NPF-diagnoser (och som själv förmodligen skulle få en diagnos om jag såg till att få en utredning) är jag glad att se att vi rör oss mot en större förståelse och en avtagande stigmatisering på det området, liksom det inte längre är ett fullständigt tabu att prata om psykisk ohälsa. Vi har fortfarande lång väg att gå, men idag tror inte folk i allmänhet att du är spritt språngande galen och redo för en livslång, dreglande och ögonrullande tillvaro i ett rum med mjuka väggar och tvångströja om du säger att du är deprimerad. De flesta tror inte automatiskt att du är världsbäst på att räkna tandpetare bara för att du är autistisk (nog för att ‘Rain Man’ var en fantastisk film som åtminstone i mitt fall när den kom ut var första gången jag hörde talas om autism överhuvudtaget, men den grumlade också till begreppen genom att sammanblanda autism med savantsyndrom, utan att påpeka detta). Jag vill i alla fall gärna tro att det är så.
Samtidigt hör man folk muttra om att ”Jaja, diagnoser hit och diagnoser dit, nu är det så inne att ha en diagnos att alla snart har en!” Med andra ord ett motstånd mot normalisering av något jag känner mig helt övertygad om att vi inom en snar framtid inte längre ens kommer att betrakta som diagnoser, utan som personlighetstyper. Vi har byggt ett samhälle som är baserat kring en viss sorts människotyp vars främsta attribut är produktivitet, och de som inte passar in i den kapitalistiska köttkvarnens mallar och krav på prestation och konsumtion behöver därför diagnosticeras, som om problemet ligger hos dem, snarare än samhället. Det är individen som är fel, inte världen. Och den som självmedicinerar på olika vis för att mildra obehaget av de konstanta hårda stötarna mot strukturer, institutioner och normer denne inte är skapad för att leva med ses som missbrukare, asocial eller till och med kriminell. Vi har alltså fortfarande en lång väg kvar att gå. Det betyder inte att vi inte gått framåt alls.
Efter flera generationer av feministisk kamp kan vi se en viss framåtrörelse även på detta område. Kvinnors röster börjar höras, kvinnors berättelser och perspektiv kan inte längre ignoreras med samma självklarhet som tidigare. Samtidigt har vi incels, sorgliga kvinnohatare som ser kvinnans autonomi som ett hot mot deras egen existens, eftersom de skeva könsroller vi uppfostrats in i även sabbar för män. Pojkar uppfostras till att vara jägare, att inte acceptera ett nej, att kvinnor är ett byte som skall nedläggas, en trofé som bekräftar mannens duglighet. Ni vet den där oerhört trötta floskeln att ‘vegetarian’ förr i tiden kallades ‘dålig jägare’? På samma sätt ses en man som inte har ett kuttersmycke på sin arm, eller oräkneliga skåror på sängstolparna som mindre manlig (medan en kvinna med hög ”body count” ses som en slampa). Plötsligt har den man som inte kan (eller vill) hävda sig på raggandets arena blivit en loser, en simp. För att inte tala om de konservativa krafterna i USA som i skrivande stund håller på att ta ett jättekliv tillbaka in i medeltiden genom att försöka avskaffa aborträtten och därmed på nytt göra kvinnor till mäns egendom. Det är så vansinnigt sjukt att man tror hjärnan ska smälta.
När Ryssland gick in i Ukraina var min spontana känsla väldigt banal, och känns även för mig själv nästan som ett förminskande av den oerhörda tragedi ett krig innebär, det lidande det orsakar, och de förödande konsekvenser det för med sig. Men min första tanke var: ”Jösses, så vansinnigt omodernt! Håller vi på så här fortfarande? Invaderar andra länder and shit?” Innan någon fullständigt idiotförklarar mig nu, jo, jag är väl medveten om att det pågår andra krig runtom i världen, att det gör så hela tiden, och att min reaktion är en klassiskt territoriell reflex, det blir mer angeläget för mig när det händer i grannkvarteret än när det sker i nästa kommun. Jag vet det. Det betyder inte att tanken i sig själv är fel. Krig måste väl ändå anses helt sinnessjukt orimligt, var i världen det än förekommer?
Jag kan erkänna att jag för ögonblicket kämpar för att hålla blicken fäst på ljuset i slutet av tunneln. Inte nog med att jag spenderade förra helgen med att försöka köra bil i Göteborg (en själens nattsvarta prövning som är alltför infernalisk för att ens omnämnas bland Dantes nio helveteskretsar), nu ska vi tydligen in i NATO också och bli marionettstat under kärnvapenmakter, och vi har rasister som förnekar att de skulle vara rasister bara för att de säger och tycker rasistiska saker.
Men!
Jag är glad för att solen åtminstone skiner idag, att det känns som att sommaren är på väg. Jag är glad över att jag den senaste tiden återupptagit kontakten med flera vänner jag under lång tid glömt bort eller sett som något i det förflutna (det skall sägas att dessa ”återträffar” i de flesta fall skett på deras initiativ, så all heder till dem för det). Jag är glad över att ha människor i mitt liv som strävar mot ljus istället för mörker, och att vi tillsammans (om än lite halta, lytta och kantstötta) kan fortsätta verka för ett mer empatiskt, öppet och jämställt samhälle. De gånger jag själv inte har orken, när uppgivenheten och svårmodet blir för övermäktigt, då ser jag på er, och känner tacksamhet och framtidstro. Jag väljer att tro att vi på det stora hela, trots motgångar, motstånd och skit, är på väg åt rätt håll. Jag behöver tro det.
Club Purjo 