Min pappa är starkare än din pappa.

Nationaldagen, liksom de flesta traditionella högtider, är en märklig företeelse.

Människan är en ritualistisk varelse. Vi verkar ha ett behov av traditioner, av att saker görs på ett visst sätt, och detta skall upprepas varje år, varje vecka, eller i vissa fall varje dag.

Religioner har sin liturgi med lustiga hattar, färgsymbolik, bönestunder, rökelse och annan mumbo jumbo.

Idrottsföreningar har sina särskilda sånger, svår fetisch för favoritlagets färger, samt den påtagligt populära traditionen att spöa skiten ur motståndarlagets supportrar (eller andra förbipasserande) när tillfälle bjuds.

Luciatåg kombinerar extremt brandfarlig klädsel med tända ljus (som gärna ska vara i närheten av håret som med fördel ska vara långt och utsläppt), samtidigt som man sjunger infernaliskt tråkiga sånger vars texter få till fullo begriper.

Svenskar äter givetvis svennebanantacos på fredagar, hur ska vi annars veta att det är helg?

Pingstvänner gillar förvisso generellt att tala i tungor en hel del, men under själva pingsthelgen kacklas det som aldrig förr i kyrkorum världen över, medan man utför pensionärsgympa och sträcker armarna mot taket medan man svajar från sida till sida, vilket i och för sig borde betyda att de behåller viss rörlighet och spänst även vid hög ålder, så det är ju fint.

1:a maj skall borgarna ligga hemma med svår bakfylla och maximerat klassförakt efter valborgsfirandet (”Undrar var en fattig gör en sån här dag..?” *gäsp*), alternativt går de en golfrunda, medan proletärerna (ofta precis lika bakfulla) marscherar med röda flaggor och plakat som i moderna tider borde ha kunnat bytas ut mot betydligt smidigare tweets, det är ju ungefär samma mängd tecken det handlar om, och tweets kan åtminstone potentiellt nå oändligt många fler, men det känns mer som att man protesterar på riktigt om man går runt med en egenhändigt handmålad skylt på axeln i flera timmar.

De monoteistiska religionerna är kända för sina heliga platser, varav vissa man gärna ska göra sin pilgrimsfärd till, knalla runt en jätteviktig sten i grupp (vuxna män gör saker tillsammans, heter det ju), besöka påstådda gravplatser där krämarna säljer merch (fast de kallar det reliker) som om de stod vid tunnelbanestationen utanför en arena där Iron Maiden ska uppträda, eller så trycker man pannan mot en gammal stenmur och muttrar över hur orättvist livet är (ungefär samma sak jag gör mot kylskåpsdörren varje vardagsmorgon, således).

På midsommar ska vi äta exakt samma mat som vi gör alla andra högtider (ägghalvor, sill, potatis), fast med ännu mer sprit, och när vi blivit fulla nog för att inte längre ha någon stolthet skall vi förnedra oss med att fylledansa runt en fertilitetssymbol, en gigantisk kuk, hand i hand med barnen, så att de verkligen inte går miste om att se hur härligt det är när alla vuxna är packade som as, så att de får längta efter att svina på exakt samma sätt när de blir vuxna. Vi är ju stolta över våra traditioner!

I vissa länder förekommer ritualiserat djurplågeri, tjurfäktningar, tortyr och slakt av hundar, o.s.v. Det är helt enkelt superfestligt att plåga djur till döds, viktigt för vår nationella identitet, och är inget man ska vara kulturellt okänslig nog att ifrågasätta.

Vi gillar helt enkelt att veta vad vi ska göra, när vi ska göra det, och hur vi ska göra det, inte för att vi själva tänkt ut dessa genialiska ritualer, utan för att någon (som förmodligen varit död i decennier, århundraden, årtusenden, eller aldrig har existerat annat än som fantasifoster) har sagt att vi ska göra det, och vi ska göra det tillsammans, som familjer, som samhällskroppar och som religiösa kollektiv. För då känner vi att vi hör ihop. Det måste väl vara det som är grejen, right?

Och idag ska vi alltså enligt somliga vara extra stolta över att vara svenskar? Vi behöver således inte vara lika stolta övriga dagar om året. Men just idag, tjoflöjt vad härligt det är att vara svensk! Men bara om du är född i Sverige, och dina föräldrar också, samt sju släktled bakåt i tiden, minst, eller åtminstone så långt tillbaka som våra egna stamtavlor kan sägas vara gediget helsvenska, för endast då har vi sill och potatis, dalahästar och tacofredagsmys i blodet. Helst ska du gärna gå runt på Skansen iförd en klädsel du varje annan dag på året hellre skulle torterats till döds än synas i offentligt, du skulle i alla fall absolut inte ha den på dig när det ska raggas på krogen, för let’s face it, det ser ju inte klokt ut. Det ska hissas flaggor, och halas flaggor, och detta skall ske under extremt ritualiserade former, på vissa tider, när solen står rätt på himlen, och denna tygbit skall också vikas korrekt med stilrätt patriotmässig vördnad. Och gör man inte det kan man lika gärna packa och dra, som den landsförrädare man är.

Jag är glad och tacksam att jag hade turen att födas i Sverige. Att jag vuxit upp i ett land som på det stora hela varit en fungerande demokrati under hela min livstid, ett förhållandevis progressivt land, där jag kan skriva såna här texter utan att hamna i fängelse eller torteras, där jag åtminstone juridiskt är fri att älska den jag vill, och där jag kan ha vilken tro eller politisk övertygelse jag vill, också det utan grövre repressalier från statligt håll (den våldsamma intoleranspöbeln går man dock sällan säker från någonstans, tyvärr). Jag kan till och med på en dag som denna bränna en svensk flagga offentligt utan straff (så länge jag utför bränningen på säkert vis). Det sistnämnda är det dock just en dag som denna många som gärna skulle vilja se ändring på. De tycker att det skall ses som landsförräderi, att denna skymf mot Moder Sveas stolta flagga skall vara straffbart. Samma personer tycker ofta dock att det ska vara helt ok att t.ex. elda upp Koranen offentligt utan risk för påföljd.

Stolt? Lite märkligt ord i sammanhanget, kan jag tycka. Det var ju inte jag som byggde upp den svenska välfärden, vad har jag att vara stolt över? Att jag på något vis skulle vara bärare av en nationell stolthet, bara för att jag hade turen att födas på just denna plätt jord? Njae, så mallig är jag inte. Jag är dessutom en del av Sverige under en epok där vi börjat stänga våra dörrar och gränser för människor som behöver vår hjälp. Där vi börjar göra en tydligare skillnad på vem som är svensk och inte än någonsin tidigare under min livstid. Är det något att vara stolt över, verkligen?

Sverige är fortfarande ett fantastiskt land, det tycker jag fullt och fast. Men vi kan fortfarande bli bättre, precis som alla andra länder. Om jag firar denna dag på något vis så gör jag det genom att gå en lång promenad i det fina vädret med min hund, njuter av att vi kan dricka kranvattnet och att jag inte behöver något särskilt passerbrev för att röra mig i olika stadsdelar, samtidigt som jag funderar på hur vi kan bli ett ännu friare, ännu öppnare och ännu mer solidariskt samhälle. Det är inte en anledning till stolthet, utan till fokus.

Mina traditioner är bättre än dina.

Mina ritualer är viktiga, dina är bara trams.

Mina högtider skall respekteras och ges full frihet i offentligheten, dina skall gömmas undan, helst förnekas helt.

Min pappa är starkare än din pappa.

Min värld ska vara som den alltid har varit (även om den inte alltid varit det, men jag har en inre fantasibild av att det har varit så), för då känner jag mig trygg och lycklig, och vet dessutom vem jag är. Om vi slutade med dessa traditioner skulle ju hela min identitet upplösas i en puff blågul rök. Fast dina traditioner kan vi ta bort. Din identitet borde bli mer som min. Kan du inte bara ta en för laget och göra som jag vill? Helst i alla frågor, hela tiden? Snälla?

Så att världen kan bli en bra plats. På mitt sätt.