Musikcafé i Fridhemskyrkan. På scenen: återförenade Lloyd med vännerna Tomas Lundström och Olov Andersson.
Jag sitter på ett frikyrkligt musikcafé för första gången på 30 år eller mer. Tidsresan är påtaglig och omedelbar, nästan svindlande.
En annan tid. Ett annat liv.
Så centrala de där kyrkliga musikcaféerna var under min högstadietid i Katrineholm. Gröna Bulle, som var ekumeniska Mariakyrkans (sammanslagning av tidigare Baptist- och Missionskyrkorna i stan) arrangemang någon lördag/månad, och Oasen, som var Pingstkyrkans nattvandrarfik på fredagkvällar. Gröna Bulle var tveklöst det mer musikaliskt orienterade arrangemanget, oftast med två band varje kväll. Oasen hade bara levande musik emellanåt, men det där nästan ritualiserade promenadvarvet jag (klädd i min långrock som jag tyckte var det coolaste klädesplagg jag någonsin ägt) och mina polare tog genom centrala Katrineholm varje ospännande och händelselös fredagkväll (Läroverksgatan förbi Tallåsskolan som var mitt högstadieplugg-Drottninggatan-Torget-Köpmangatan-Fredsgatan-tillbaka till Drottninggatan) var liksom inte komplett utan att man gled in på det där bakgårdscaféet för en billig fika och lite lagom nördigt musiksnack med kyrkomusikerna. Inte sällan spenderades flera timmar där. När man växte upp i Katrineholm på 80-talet kunde man inte ha för höga krav på underhållning.
Man snackade Toto, Chicago, Earth Wind & Fire, västkustrock, låtar som fanns noterade i Slick Book, och vad annan sekulär musik som godtyckligt kunde anses acceptabel i ett frimicklerisammanhang (så här i efterhand känns det som att kriterierna var: duktigt, välproducerat och imagemässigt oförargligt).
Vad Gröna Bulle beträffar tror jag inte att jag förhäver mig särskilt om jag säger att jag förmodligen var en av de ”musiker” som spelade där flest gånger, med en mängd olika band och tillfälliga konstellationer. Vanity. O.C.T. Livskraft. Kåre Kållmäs Quintätt (eller hur vi nu stavade namnet på vårt mycket tillfälliga coverband), och diverse andra one-offs jag knappt minns.
(Bild: Katrineholmskuriren publicerade denna bild inför någon konsert med flera av C.L.I.M.s hårdrocksband, förmodligen på fritidsgården Panzardazzet, jag stoltserar i min långrock som var mitt mest älskade plagg, som jag kände mig otroligt cool i.)
Gröna Bulle försökte länge ha ordningen att ett av kvällens band skulle ha en kyrklig förankring (lite lagom vagt formulerat) och ett kunde vara världsligt, för balans och för att attrahera en bredare publik än den som värmde kyrkbänkar morgonen efter. Vilket också fungerade mycket väl, Gröna Bulle blev snabbt det mest eftertraktade gigstället för Katrineholms musiker (sekulära som frälsta) under sent 80-, tidigt 90-tal. Oasen tillät inga dylika kätterier, där var frälsning, andedop och tungotal boxar som skulle checkas (jag raljerar och överdriver, men bara lite) innan du släpptes fram för att lira en mix av snäll rock/pop med kristna texter och fusioncovers av amerikanska musiker som knullade groupies och snortade kokain, men eftersom musiken var städad (och oftast instrumental) så kunde det passera. I synnerhet om någon i bandet (eller en närvarande ungdomspastor) under konserten levererade ett kort vittnesmål, en minipredikan eller kanske till och med inbjudan till förbön för förtappade själar som drabbades av Andens kraft under musikens framförande. Lite så. På Oasen var det alltid just något litet snack, inte alltid levande musik, men alltid någon form av talat budskap. Det var så att säga hela verksamhetens raison d’être. På Gröna Bulle var det upp till banden själva vad de ville snacka om eller ej, däremot brukade någon i arrangörsteamet någon gång under kvällen gå upp och berätta vilka som arrangerade caféet (Gröna Bulle hölls inte i en kyrkolokal, utan hyrde in sig i vad som då kallades U-Huset, senare bara Huset), en lite mer lättsmält approach för den mindre kyrkvane besökaren, men också mer otydligt (och möjligen fegt för den som tycker att evangelisation är viktigt, samtidigt är det min fasta övertygelse att Gröna Bulles verksamhet gjorde mer för att göra kyrkan någorlunda attraktiv för de ungdomar som inte redan var medlemmar i klubben, vad det nu spelar för roll).
För mig som ung wannabemusiker med rockstjärnedrömmar och ett ben i kyrkans värld och det andra i hårdrocksreplokalerna på C.L.I.M. (Club Life Is Music) och Studiefrämjandet så utgjorde musikcaféerna (Gröna Bulle i allra högsta grad) en fertil grogrund för musikalisk och scenisk utveckling. Och på den tiden täckte lokaltidningen Katrineholmskuriren entusiastiskt alla kulturella evenemang i stan (det gör de inte längre, har jag förstått, vilket i mina ögon innebär att de totalt raderat det lilla existensberättigande de en gång haft), vilket gjorde att varje gång finniga fjortisar som undertecknad lirade med sitt moppemuschefjuniga hårdrocksband på ställen som Gröna Bulle eller Panzardazzet så hamnade man ofta på tidningens förstasida, med bild och allt, vilket också var en bra uppmuntran och egostroke för en begynnande musiker. Jag minns att jag till och med dagen efter Lucia när jag gick i 9an vaknade upp för att finna mig själv på tidningens förstasida, utstyrd till tomtenisse, sjungandes en serenad till skolans Lucia det året (minns inte vad hon hette, men jag vet att jag tyckte hon var sjukt snygg), med rubriken ‘Tomten Tony förgyllde Lucia‘. Det var kanske inte exakt alla gånger man uppskattade Kurirens uppmärksamhet…
(Recension i Katrineholmskuriren, jag hette Tony Nordström på den tiden.)
Kvällens återbesök i en värld jag till stor del glömt/förträngt/växt ifrån blev en tidsresa så känslomässigt påtaglig att jag kände ett behov att dokumentera den i text. Jag har nog inget särskilt budskap jag vill framföra, men kan konstatera att de frikyrkliga musikkaféernas betydelse för min musikaliska tillväxt under tonåren svårligen kan överskattas. Det är inte en värld jag saknar eller vill tillbaka till, men jag är tacksam för det den en gång gav mig som ung, blivande musiker. I ett Sverige där kulturscener och repmöjligheter för unga musiker blir alltmer sällsynta är det en epok som förtjänar att lyftas. Precis som folkparkerna en gång i tiden var naturliga mötesplatser för kulturhungriga ungdomar så erbjöd de kyrkliga musikcaféerna en gång i tiden en estrad för knoppande musiker att testa sina vingar och ta ett första steg mot ett liv av musikaliskt framförande. Och det förtjänar ett rungande ”AMEN!”
