Författararkiv: clubpurjo

Något av en hippie. Musikfreak. Book hoarder. Allt som gör livet skönt. Don’t harsh my mellow.

Makro och mikro.

Någon morgonmänniska har jag aldrig varit. All morgon som inträffar före 10:00 på förmiddagen är svinotta vad mig anbelangar. Därmed sagt har jag heller aldrig haft problem med att komma upp på morgonen, hur tidigt det än är, eller hur lite jag än sovit. Mitt muskelminne tar mig genom morgonrutinerna de första timmarna, tills hjärnan hunnit ikapp. Så har det alltid varit.

Men på sistone har jag varje morgon vaknat med en osynlig tyngd som trycker ner bröstkorgen så att det känns svårare än normalt att bara svänga benen över sängkanten och ta mig ut ur sovrummet och in i badrummet innan kroppen hinner fatta att den lämnat sängens varma och mjuka tillvaro, den djupt inpräntade impuls som gjort att jag i mitt liv inte försovit mig mer än en handfull gånger, just för att jag inte ger mig själv chansen att känna efter innan jag redan är uppe. Men nu är det som om det första andetag jag tar med öppna ögon varje morgon andas in en avsmak för all närvaro i verkligheten. Hela mitt väsen vill instinktivt undvika att möta en värld jag inte längre känner igen.

Jag är förmodligen inte den ende som kämpar med sin tendens till cynism och uppgivenhet. Det har funnits perioder i mitt liv när jag resignerat till en defensiv position där jag för att avleda från min egen sårbarhet avfärdat saker runtom mig som oviktiga, banala eller straight up osanna. Jag har anammat manér av en ointresserad slacker som fnyser åt övertygelse och engagemang, för den som inte bryr sig eller tar något på allvar upplevs som osårbar och oåtkomlig. Åtminstone är det vad jag intalade mig själv. Dessa försök till avståndstagande har i regel varit sammanhängande med mina perioder av depression. När man inte kan förmå sig själv att se sin förtvivlan och maktlöshet i vitögat är cynism en behändig rustning att dra på sig. Men det har i förlängningen inte varit en hållbar position för mig, för sanningen är att jag helt enkelt bryr mig så in i helvete jävla mycket. Och då har jag istället emellanåt använt mig av självmedicineringens ljuvliga snuttefilt, för att döva alla plågsamma känslor den kognitiva dissonansen frambringar. En tillfällig lösning på ett bestående problem.

I can’t explain, you would not understand
This is not how I am, I have become comfortably numb1

Ibland, när livet känns förvirrande, otryggt eller plågsamt, kan ett fokusskifte vara till hjälp. Om ens personliga tillvaro är i kaos, kan det ge viss lättnad att lyfta blicken och anta en slags helikoptervy, där man kan sätta sina egna bekymmer i perspektiv. Mina relationer är struliga, men jag har jobb, tak över huvudet och svälter inte. Jag är missnöjd med mina livsval, men jag lever inte som flykting, eller i ett koncentrationsläger. Och så vidare. Omvänt kan man ibland, när världens elände känns överväldigande och totalt uppslukande, finna tröst i sin personliga tillvaro. Alla krig och alla orättvisor gör mig förtvivlad, men jag har världens bästa vänner. Jag får panik av alla sinnessjuka makthavare som förpestar och bryter ner vår värld, men mina barn är empatiska, sunda och vackra individer som ger mig hopp för framtiden. De två perspektiven, de två världarna om man så vill, både reflekterar och balanserar varandra, och genom att växla mellan dem kan vi bibehålla fattningen i kaoset. Problem uppstår dock när vi inte längre är förmögna att göra skiftet. När min oro över den stora världens tillstånd blir så allt uppslukande att jag inte längre förmår att se, uppskatta och älska min familj och mina vänner. Omvänt; när jag blir så förblindad av min omtanke om mina närmaste att den förvandlas till toxisk egoism, det handlar om mitt och mina, och resten av världen kan brinna vad mig anbelangar. Vi behöver båda perspektiven för att vara genuint mänskliga.

When the ebbing tide retreats along the rocky shoreline
It leaves a trail of tide pools in a short-lived galaxy
Each microcosmic planet, a complete society
A simple kind of mirror to reflect upon our own
All the busy little creatures chasing out their destinies
Living in their pools, they soon forget about the sea2

Det är när vi bara har det själviska perspektivet som vi får makthavare som Putin, Musk och Trump, vilka enbart kan skapa kaos och orättfärdighet, och bränna världen till aska. Den förruttnelse de skapar reflekterar deras inre liv.


In their own image their world is fashioned
No wonder they don’t understand‘3

Just nu kämpar jag som jag inledningsvis antydde med tyngden av världens elände, och ibland blir det nästintill outhärdligt. Men min kärlek till min familj och mina vänner håller mig ovan ytan som en badring runt magen. Vetskapen att vi nu är inne i den fas av världens cykliska kretslopp då mänskligheten når sina fulaste avgrundsdjup och de sämsta människorna på planeten sitter på maktens stolar lite överallt, i en omfattning vi inte sett sen 1930-talet, är djupt deprimerande, men det finns en liten tröst i vetskapen att alla sådana perioder också får ett slut, tidvatten går ut, tidvatten kommer in. Så är det, och har alltid varit. Frågan är bara vad prislappen blir denna gång. Förra gången slutade det i ett världkrig och ett massutrotningsförsök som krävde många miljoner liv. Vad blir det denna gång?

The most endangered species, the honest man
Will still survive annihilation
Forming a world, a state of integrity
Sensitive, open, and strong

Wave after wave will flow with the tide
And bury the world as it does
Tide after tide will flow and recede
Leaving life to go on as it was4

This, too, shall pass. Men på riktigt, what the fuck?

  1. ‘Comfortably numb’ – Pink Floyd (Gilmour/Waters 1979) ↩︎
  2. ‘Natural science’ – Rush (Lee/Lifeson/Peart 1980) ↩︎
  3. ‘Natural science’ – Rush (Lee/Lifeson/Peart 1980) ↩︎
  4. ‘Natural science’ – Rush (Lee/Lifeson/Peart 1980) ↩︎

Gör inte remakes av skitfilmer!

De som förnekar att SD är ett nazistparti gör ofta det genom att jämföra hur SD framstår 2022 med hur onkel Adolf och grabbarna uppfattades 1945. Det blir givetvis en grovt felaktig jämförelse. Man ska jämföra dagens SD med detta mysiga hemma-hos-reportage från svenska Vecko-Journalen i Nådens År 1933. När historien upprepas gör den inte det som om en film utspelas baklänges, som ’Memento’ eller ’Irreversible’. Det sker genom att man startar om filmen från början. Gör inte det. Eller rättare sagt, gjort är gjort, men låt det inte fortgå lika länge som förra gången. Om man inser att man råkade välja en skitfilm behöver man inte se klart den.

Denna text publicerades först som ett inlägg på Facebook 221025.

Pissa i Atlanten.

Jag säger att vatten är vått. Det känns varken särskilt kontroversiellt eller provocerande när jag säger det. Men tydligen har jag fel.

Du säger att vatten är torrt. Numera. Vattnet kanske var vått en gång i tiden, även om också detta kan ifrågasättas eller relativiseras, men det är i alla fall inte vått nu, och att påstå det är oförskämt. Och även om folk blev lite blöta av att slänga sig i sjön förr i tiden, så är det ju ändå ingenting jämfört med hur blöta de andra blev som rullade sig i det daggvåta gräset, där kan du snacka om att bli sjöblöt!

Dessutom är det så många nu som säger att vattnet är torrt, och när de som påstår det är fler än de som påstår att vatten är vått, då får de senare bara finna sig i att de har fel. De måste åtminstone sluta prata om hur blött det snustorra vattnet är. Vattnet är torrt nu. Capisce?

Jag säger att vatten är vått. Du säger att vatten är torrt.

Det kan inte möjligen vara så att du bara vill kunna bada utan att bli blöt?

Min pappa är starkare än din pappa.

Nationaldagen, liksom de flesta traditionella högtider, är en märklig företeelse.

Människan är en ritualistisk varelse. Vi verkar ha ett behov av traditioner, av att saker görs på ett visst sätt, och detta skall upprepas varje år, varje vecka, eller i vissa fall varje dag.

Religioner har sin liturgi med lustiga hattar, färgsymbolik, bönestunder, rökelse och annan mumbo jumbo.

Idrottsföreningar har sina särskilda sånger, svår fetisch för favoritlagets färger, samt den påtagligt populära traditionen att spöa skiten ur motståndarlagets supportrar (eller andra förbipasserande) när tillfälle bjuds.

Luciatåg kombinerar extremt brandfarlig klädsel med tända ljus (som gärna ska vara i närheten av håret som med fördel ska vara långt och utsläppt), samtidigt som man sjunger infernaliskt tråkiga sånger vars texter få till fullo begriper.

Svenskar äter givetvis svennebanantacos på fredagar, hur ska vi annars veta att det är helg?

Pingstvänner gillar förvisso generellt att tala i tungor en hel del, men under själva pingsthelgen kacklas det som aldrig förr i kyrkorum världen över, medan man utför pensionärsgympa och sträcker armarna mot taket medan man svajar från sida till sida, vilket i och för sig borde betyda att de behåller viss rörlighet och spänst även vid hög ålder, så det är ju fint.

1:a maj skall borgarna ligga hemma med svår bakfylla och maximerat klassförakt efter valborgsfirandet (”Undrar var en fattig gör en sån här dag..?” *gäsp*), alternativt går de en golfrunda, medan proletärerna (ofta precis lika bakfulla) marscherar med röda flaggor och plakat som i moderna tider borde ha kunnat bytas ut mot betydligt smidigare tweets, det är ju ungefär samma mängd tecken det handlar om, och tweets kan åtminstone potentiellt nå oändligt många fler, men det känns mer som att man protesterar på riktigt om man går runt med en egenhändigt handmålad skylt på axeln i flera timmar.

De monoteistiska religionerna är kända för sina heliga platser, varav vissa man gärna ska göra sin pilgrimsfärd till, knalla runt en jätteviktig sten i grupp (vuxna män gör saker tillsammans, heter det ju), besöka påstådda gravplatser där krämarna säljer merch (fast de kallar det reliker) som om de stod vid tunnelbanestationen utanför en arena där Iron Maiden ska uppträda, eller så trycker man pannan mot en gammal stenmur och muttrar över hur orättvist livet är (ungefär samma sak jag gör mot kylskåpsdörren varje vardagsmorgon, således).

På midsommar ska vi äta exakt samma mat som vi gör alla andra högtider (ägghalvor, sill, potatis), fast med ännu mer sprit, och när vi blivit fulla nog för att inte längre ha någon stolthet skall vi förnedra oss med att fylledansa runt en fertilitetssymbol, en gigantisk kuk, hand i hand med barnen, så att de verkligen inte går miste om att se hur härligt det är när alla vuxna är packade som as, så att de får längta efter att svina på exakt samma sätt när de blir vuxna. Vi är ju stolta över våra traditioner!

I vissa länder förekommer ritualiserat djurplågeri, tjurfäktningar, tortyr och slakt av hundar, o.s.v. Det är helt enkelt superfestligt att plåga djur till döds, viktigt för vår nationella identitet, och är inget man ska vara kulturellt okänslig nog att ifrågasätta.

Vi gillar helt enkelt att veta vad vi ska göra, när vi ska göra det, och hur vi ska göra det, inte för att vi själva tänkt ut dessa genialiska ritualer, utan för att någon (som förmodligen varit död i decennier, århundraden, årtusenden, eller aldrig har existerat annat än som fantasifoster) har sagt att vi ska göra det, och vi ska göra det tillsammans, som familjer, som samhällskroppar och som religiösa kollektiv. För då känner vi att vi hör ihop. Det måste väl vara det som är grejen, right?

Och idag ska vi alltså enligt somliga vara extra stolta över att vara svenskar? Vi behöver således inte vara lika stolta övriga dagar om året. Men just idag, tjoflöjt vad härligt det är att vara svensk! Men bara om du är född i Sverige, och dina föräldrar också, samt sju släktled bakåt i tiden, minst, eller åtminstone så långt tillbaka som våra egna stamtavlor kan sägas vara gediget helsvenska, för endast då har vi sill och potatis, dalahästar och tacofredagsmys i blodet. Helst ska du gärna gå runt på Skansen iförd en klädsel du varje annan dag på året hellre skulle torterats till döds än synas i offentligt, du skulle i alla fall absolut inte ha den på dig när det ska raggas på krogen, för let’s face it, det ser ju inte klokt ut. Det ska hissas flaggor, och halas flaggor, och detta skall ske under extremt ritualiserade former, på vissa tider, när solen står rätt på himlen, och denna tygbit skall också vikas korrekt med stilrätt patriotmässig vördnad. Och gör man inte det kan man lika gärna packa och dra, som den landsförrädare man är.

Jag är glad och tacksam att jag hade turen att födas i Sverige. Att jag vuxit upp i ett land som på det stora hela varit en fungerande demokrati under hela min livstid, ett förhållandevis progressivt land, där jag kan skriva såna här texter utan att hamna i fängelse eller torteras, där jag åtminstone juridiskt är fri att älska den jag vill, och där jag kan ha vilken tro eller politisk övertygelse jag vill, också det utan grövre repressalier från statligt håll (den våldsamma intoleranspöbeln går man dock sällan säker från någonstans, tyvärr). Jag kan till och med på en dag som denna bränna en svensk flagga offentligt utan straff (så länge jag utför bränningen på säkert vis). Det sistnämnda är det dock just en dag som denna många som gärna skulle vilja se ändring på. De tycker att det skall ses som landsförräderi, att denna skymf mot Moder Sveas stolta flagga skall vara straffbart. Samma personer tycker ofta dock att det ska vara helt ok att t.ex. elda upp Koranen offentligt utan risk för påföljd.

Stolt? Lite märkligt ord i sammanhanget, kan jag tycka. Det var ju inte jag som byggde upp den svenska välfärden, vad har jag att vara stolt över? Att jag på något vis skulle vara bärare av en nationell stolthet, bara för att jag hade turen att födas på just denna plätt jord? Njae, så mallig är jag inte. Jag är dessutom en del av Sverige under en epok där vi börjat stänga våra dörrar och gränser för människor som behöver vår hjälp. Där vi börjar göra en tydligare skillnad på vem som är svensk och inte än någonsin tidigare under min livstid. Är det något att vara stolt över, verkligen?

Sverige är fortfarande ett fantastiskt land, det tycker jag fullt och fast. Men vi kan fortfarande bli bättre, precis som alla andra länder. Om jag firar denna dag på något vis så gör jag det genom att gå en lång promenad i det fina vädret med min hund, njuter av att vi kan dricka kranvattnet och att jag inte behöver något särskilt passerbrev för att röra mig i olika stadsdelar, samtidigt som jag funderar på hur vi kan bli ett ännu friare, ännu öppnare och ännu mer solidariskt samhälle. Det är inte en anledning till stolthet, utan till fokus.

Mina traditioner är bättre än dina.

Mina ritualer är viktiga, dina är bara trams.

Mina högtider skall respekteras och ges full frihet i offentligheten, dina skall gömmas undan, helst förnekas helt.

Min pappa är starkare än din pappa.

Min värld ska vara som den alltid har varit (även om den inte alltid varit det, men jag har en inre fantasibild av att det har varit så), för då känner jag mig trygg och lycklig, och vet dessutom vem jag är. Om vi slutade med dessa traditioner skulle ju hela min identitet upplösas i en puff blågul rök. Fast dina traditioner kan vi ta bort. Din identitet borde bli mer som min. Kan du inte bara ta en för laget och göra som jag vill? Helst i alla frågor, hela tiden? Snälla?

Så att världen kan bli en bra plats. På mitt sätt.

En kantstött tvivlares hopp.

I mina ljusare stunder, när det är medvind, utförsbacke och solen skiner på den snygga halvan av mitt skägg, ser jag mig själv i huvudsak som hyfsat positiv. Jag vill gärna anamma Hans Roslings och Martin Luther Kings anda av framtidsoptimism, och deras förmåga att se hur världen (måhända långsamt) ständigt rör sig mot det bättre. För ofta stämmer det ju. På många områden går vi framåt.

Som förälder till barn med NPF-diagnoser (och som själv förmodligen skulle få en diagnos om jag såg till att få en utredning) är jag glad att se att vi rör oss mot en större förståelse och en avtagande stigmatisering på det området, liksom det inte längre är ett fullständigt tabu att prata om psykisk ohälsa. Vi har fortfarande lång väg att gå, men idag tror inte folk i allmänhet att du är spritt språngande galen och redo för en livslång, dreglande och ögonrullande tillvaro i ett rum med mjuka väggar och tvångströja om du säger att du är deprimerad. De flesta tror inte automatiskt att du är världsbäst på att räkna tandpetare bara för att du är autistisk (nog för att ‘Rain Man’ var en fantastisk film som åtminstone i mitt fall när den kom ut var första gången jag hörde talas om autism överhuvudtaget, men den grumlade också till begreppen genom att sammanblanda autism med savantsyndrom, utan att påpeka detta). Jag vill i alla fall gärna tro att det är så.

Samtidigt hör man folk muttra om att ”Jaja, diagnoser hit och diagnoser dit, nu är det så inne att ha en diagnos att alla snart har en!” Med andra ord ett motstånd mot normalisering av något jag känner mig helt övertygad om att vi inom en snar framtid inte längre ens kommer att betrakta som diagnoser, utan som personlighetstyper. Vi har byggt ett samhälle som är baserat kring en viss sorts människotyp vars främsta attribut är produktivitet, och de som inte passar in i den kapitalistiska köttkvarnens mallar och krav på prestation och konsumtion behöver därför diagnosticeras, som om problemet ligger hos dem, snarare än samhället. Det är individen som är fel, inte världen. Och den som självmedicinerar på olika vis för att mildra obehaget av de konstanta hårda stötarna mot strukturer, institutioner och normer denne inte är skapad för att leva med ses som missbrukare, asocial eller till och med kriminell. Vi har alltså fortfarande en lång väg kvar att gå. Det betyder inte att vi inte gått framåt alls.

Efter flera generationer av feministisk kamp kan vi se en viss framåtrörelse även på detta område. Kvinnors röster börjar höras, kvinnors berättelser och perspektiv kan inte längre ignoreras med samma självklarhet som tidigare. Samtidigt har vi incels, sorgliga kvinnohatare som ser kvinnans autonomi som ett hot mot deras egen existens, eftersom de skeva könsroller vi uppfostrats in i även sabbar för män. Pojkar uppfostras till att vara jägare, att inte acceptera ett nej, att kvinnor är ett byte som skall nedläggas, en trofé som bekräftar mannens duglighet. Ni vet den där oerhört trötta floskeln att ‘vegetarian’ förr i tiden kallades ‘dålig jägare’? På samma sätt ses en man som inte har ett kuttersmycke på sin arm, eller oräkneliga skåror på sängstolparna som mindre manlig (medan en kvinna med hög ”body count” ses som en slampa). Plötsligt har den man som inte kan (eller vill) hävda sig på raggandets arena blivit en loser, en simp. För att inte tala om de konservativa krafterna i USA som i skrivande stund håller på att ta ett jättekliv tillbaka in i medeltiden genom att försöka avskaffa aborträtten och därmed på nytt göra kvinnor till mäns egendom. Det är så vansinnigt sjukt att man tror hjärnan ska smälta.

När Ryssland gick in i Ukraina var min spontana känsla väldigt banal, och känns även för mig själv nästan som ett förminskande av den oerhörda tragedi ett krig innebär, det lidande det orsakar, och de förödande konsekvenser det för med sig. Men min första tanke var: ”Jösses, så vansinnigt omodernt! Håller vi på så här fortfarande? Invaderar andra länder and shit?” Innan någon fullständigt idiotförklarar mig nu, jo, jag är väl medveten om att det pågår andra krig runtom i världen, att det gör så hela tiden, och att min reaktion är en klassiskt territoriell reflex, det blir mer angeläget för mig när det händer i grannkvarteret än när det sker i nästa kommun. Jag vet det. Det betyder inte att tanken i sig själv är fel. Krig måste väl ändå anses helt sinnessjukt orimligt, var i världen det än förekommer?

Jag kan erkänna att jag för ögonblicket kämpar för att hålla blicken fäst på ljuset i slutet av tunneln. Inte nog med att jag spenderade förra helgen med att försöka köra bil i Göteborg (en själens nattsvarta prövning som är alltför infernalisk för att ens omnämnas bland Dantes nio helveteskretsar), nu ska vi tydligen in i NATO också och bli marionettstat under kärnvapenmakter, och vi har rasister som förnekar att de skulle vara rasister bara för att de säger och tycker rasistiska saker.

Men!

Jag är glad för att solen åtminstone skiner idag, att det känns som att sommaren är på väg. Jag är glad över att jag den senaste tiden återupptagit kontakten med flera vänner jag under lång tid glömt bort eller sett som något i det förflutna (det skall sägas att dessa ”återträffar” i de flesta fall skett på deras initiativ, så all heder till dem för det). Jag är glad över att ha människor i mitt liv som strävar mot ljus istället för mörker, och att vi tillsammans (om än lite halta, lytta och kantstötta) kan fortsätta verka för ett mer empatiskt, öppet och jämställt samhälle. De gånger jag själv inte har orken, när uppgivenheten och svårmodet blir för övermäktigt, då ser jag på er, och känner tacksamhet och framtidstro. Jag väljer att tro att vi på det stora hela, trots motgångar, motstånd och skit, är på väg åt rätt håll. Jag behöver tro det.

Vulgärt oskick och svårartat grova fall av perversion.

Jag skulle vilja pejla intresset hos mina vänner för en kommande folkrörelse jag överväger att initiera, under parollen ’Hide the nipple’. Detta skall inte ses som ett inlägg mot amning i offentliga miljöer, det är givetvis ingenting som skall ifrågasättas, begränsas eller förbjudas. Nej, det jag vill åstadkomma är en jämlikhetsprincip där det ska vara socialt oacceptabelt för alla att visa sig offentligt i bar överkropp. I dagsläget är det av ojämlikhetsskäl mest män som ägnar sig åt detta vulgära oskick, och sprider navelludd på stränder, i elljusspår och ibland även på öppen gata, eller som i vissa svårartat grova fall av perversion, i matbutiken. Jag föreslår därför att vi för jämlikhetens skull förbjuder man som kvinna att visa sig i bar överkropp i offentliga miljöer, såvida det inte har med amning att göra. Mycket trevligare för alla inblandade. Jag har funderat på en inspirerande catchphrase som kan få spridas viralt i kampen mot detta äckliga tuttviftande, och som visar att det faktiskt finns de bland oss som inte accepterar detta förhistoriska snusk längre. Vad tror ni om #inteallamän, kan den funka?

#inteallamän #hidethenipple

*****

Texten publicerades först (med några små skillnader) som ett inlägg på Facebook 20 mars 2022.

Ett kackel utan slut.

Jag har en egenskap som kanske (säkert!) framstår som en smula eljest för hyggligt folk med balanserade känsloliv och god mental hygien, men som jag själv betraktar som en gåva i denna dystra tillvaro vi kallar Livet. Alla mina nära vänner är väl bekanta med denna egenhet, en del av dem finner den underhållande, andra skakar på huvudet och himlar med ögonen när den tar sig uttryck.

Jag kan mjölka skiten ur ett skämt, eller någon annan slags incident som jag finner rolig.

Med det menar jag att jag inte bara omedelbart skrattar högt och länge åt föremålet för min uppsluppenhet när den yttrar sig, utan därefter också idisslar min munterhet om och om igen under de kommande timmarna, ibland dagar, och i vissa extremfall år!

Jag kan helt ur det blå komma att tänka på skämtet/händelsen igen efter 6-7 timmar, eller två dagar senare, och då helt utan föregående pålysning brista ut i ett nytt hysteriskt kackel som antagligen låter som en hyena på crack. Och sen kan det upprepas, om och om igen, ända tills den humoristiska potentialen kan anses lika uttömd som Henry Fools mage (se klippet nedan). Och även då har jag säkert ett par sköna flabb kvar att krama ur den.

Ett ganska typiskt tillfälle när denna humoråtervinningsprocedur kickar in är när plötsliga och oväntade händelser sker i en film eller bok. Några exempel är:

*I ‘Den nakna pistolen’ (1988) finns det en scen där Leslie Nielsens karaktär Frank Drebin talar till en kollega som är så lång att hans huvud aldrig syns i bild. Drebin påpekar att mannen har något i mungipan, och den långe kollegans ena hand försvinner tillfälligt ur bild för att åtgärda denna förargliga fadäs, och sen ramlar en halv banan ner på bordet. Första gången jag såg filmen och denna scen kom så kröp jag runt på golvet i en skrattkramp som nästan blev otäck, då jag varken kunde andas eller ens ge några ljud från mig, annat än ett pipande tjut som antagligen bara hundar kunde höra. Jag var i detta tillstånd resten av filmen, och var därför tvungen att backa filmen till samma ställe efteråt, då resten av Drebins äventyr helt gått mig förbi i mina skrattspasmer. Det skall sägas att denna film åldrats dåligt, och idag ser jag inte längre vad som var så vansinnigt roligt med den. Men just den scenen är fortfarande briljant.

*Tarantinos ‘Pulp Fiction’ (1994) har en scen i en bil där John Travoltas karaktär av en olyckshändelse råkar avfyra sin pistol i ansiktet på passageraren i baksätet, varmed hela bilens bakruta blir röd av blod och annan huvudfyllning. Jag inser att detta låter fullkomligt makabert för den som inte sett filmen, men om du sett den vet du att det är hysteriskt roligt. I synnerhet Travoltas efterföljande (och i sammanhanget groteskt överflödiga) kommentar: ”Oh, man! I just shot Marvin in the face!” Det fick samma effekt på mig som den halva bananen, och jag var därmed tvungen att även spola tillbaka ‘Pulp Fiction’ till samma ställe då jag skrattat bort resten av filmen.

*Den märkliga och mestadels ganska stillsamma indiefilmen ‘Henry Fool’ (1997) exploderar vid några få tillfällen, men aldrig mer bokstavligt så än ögonblicket när karaktären som gett filmen dess titel har svept ett betänkligt antal koppar starkt kaffe, och därefter i sitt koffeindrivna obehag blir upplyst om att han gjort sin flickvän på smällen. Samma sak igen, jag fick spola tillbaka filmen till samma ställe när den var slut. Och sen såg jag om den scenen minst 25 ggr samma kväll, och tjöt lika mycket varje gång.

Kroppsljud av alla de slag har alltid mycket hög potential att utlösa denna form av duracellkaninshysteri hos mig. Jag kommer aldrig att växa ifrån barndomens kiss-och-bajs-humor, och en saftig brakskit kommer alltid att muntra upp mig. Men det absolut mest humorpackade ljud jag kan föreställa mig är ändå en riktigt mustig rap. Du vet, gruvarbetarvarianten som kommer djupt ifrån innanmätet, när magen gurglar som en isländsk gejser, följt av en fyllig, sub-basklingande, resonant rap som låter som om Guds hand plötsligt kramade ketchupeffekten ur 30 valrossar samtidigt, och du kan känna lukten av havregrynsgröten personen i fråga åt till frukost för två dagar sen. Det är mycket stor humor.

Vad jag försöker säga är att om du i något sammanhang ser mig tjuta hysteriskt och oupphörligt av skratt åt något i ett rum där ingen annan verkar förstå vad som är så roligt, så behöver du inte vara orolig eller ringa efter de snälla farbröderna i vita rockar. Jag utnyttjar bara min förmåga att mjölka mer glädje ur det roliga än de flesta förmår. Det kan du väl unna mig ändå?

Foto: Christopher ‘Coffa’ Broman Tak

For those about to Prog.

En progressiv spellista.

Jag skulle gissa att i den mån folk i största allmänhet ens vet eller bryr sig om vad progressiv rock är så föreställer de sig nog musik som liknar Yes, c:a 1973. Cape-beklädda virtuoser som spelar fort och mycket i alla tonarter och taktarter samtidigt, med låttexter som är en korsning av feberdröm och en pretentiös poesistudents mer knarkiga alster.

Min egen ingång kom dock genom Rush, efter att min kompis Mats Frisell spelat ’Xanadu’ för mig. Jag visste inte ens att det fanns något som kallades progressiv rock, vi kallade det då ’symfonisk rock’, vilket visserligen är en subgenre inom progrocken, men som mestadels inte passar särskilt väl på Rush, vilka är mer prototypisk progmetal. (Själva termen ’progressiv rock’ är för övrigt i hög grad en efterhandskonstruktion som paraplybegrepp, det råder oklarhet om när uttrycket först användes, men Melody Makers Chris Welch kan vara den som myntade frasen så tidigt som 1967, men det tog ytterligare några år innan det allmänt användes i folkmun.) Men det jag gillade med just Rush var kombinationen av hårdrocksriff med mer komplicerade rytmer och arrangemang, ett logiskt steg framåt för en ung, ambitiös trummis som helt enkelt ville bli bra på att lira. Introt till ’Subdivisions’ (synthbasstötarna) blev t.ex. min öppning till att förstå hur man kan känna udda taktarter utan att behöva räkna.

Nästa steg för mig blev att lära känna The Big Six of Prog, d.v.s. Pink Floyd, Genesis, Yes, King Crimson, Jethro Tull och Emerson, Lake & Palmer (de sistnämnda kom för mig egentligen ganska långt senare, och har inte haft samma betydelse för mig personligen som de andra, men måste ändå nämnas). Eftersom redan dessa sex band är drastiskt olika varandra, var och en med unik approach och signatur, så började jag förstå att denna ”stil” inte går att sammanfatta på ett enkelt och överskådligt vis. Fler band och artister följde, Manfred Mann’s Earth Band, Marillion, Mike Oldfield, The Moody Blues, Gentle Giant, Jens Johanssons första soloplatta ’Fjäderlösa tvåfotingar’, osv, och de bidrog inte heller till att göra progparaplyet snävare eller mer lättbegripligt.

Idag ser jag inte prog som en genre, utan en estetisk filosofi som överskrider stil. Keyboardvirtuosen Rick Wakeman (Yes, David Bowie, Strawbs, Black Sabbath, solo, m.m.) menar att prog handlar om att bryta mot reglerna, och för att kunna bryta mot reglerna på ett effektivt sätt måste du kunna dem utan och innan. Det är en hyfsad definition, tycker jag, eftersom det antyder att det inte handlar om musikalisk anarki, utan om att utmana stilistiska konventioner. Men den bästa förklaringen tycker jag nog ändå kommer från Bill Bruford (Yes, King Crimson, U.K., Genesis, Earthworks, solo, m.m.) som beskriver det som att den klassiska rockmusikern tycker att rockmusik handlar om tre ackord i 4/4, medan progmusikern frågar ”Vad händer om vi lägger till ett fjärde ackord och spelar i 5-takt?” Musikalisk rastlöshet, nyfikenhet och experimentlusta således.

Därför kan termen ’progressiv musik’ (mer korrekt än ’progressiv rock’ egentligen) omfatta stilar från folk till hårdrock, från fusion till electronica, från pop till avant garde. Det är inte bara band som spelar på mellotroner i 19/16, även om de oftast blir karikatyren. Det finns ingen tydlig definition, eller som Potter Stewart uttryckte saken i ett obscenitetsmål:

“I shall not today attempt further to define the kinds of material I understand to be embraced within that shorthand description [”hardcore pornography”], and perhaps I could never succeed in intelligibly doing so. But I know it when I see it, and the motion picture involved in this case is not that.”

Den progressive musikern och lyssnaren känner igen progressiv musik när hen hör den, vare sig den kommer från King Crimson eller Radiohead, och sen får den gemene pöbeln kategorisera i vilken subgenre de finner för gott. 😉

Men med så vaga ramar blir det naturligtvis svårt att spåra ett tydligt ursprung. De allra flesta hårdrockskonnässörer tror jag är någorlunda överens om att Black Sabbaths debutplatta är heavy metals ”patient zero”, ögonblicket som definierade formen, även om det naturligtvis fanns gott om band som hade spelat riffbaserad rock med distade gitarrer flera år innan. Motsvarande punkt när det gäller progrock verkar de flesta vara överens om är King Crimsons ’In the Court of the Crimson King’ från 1969, även om Procol Harums singel ’A whiter shade of pale’ från 1967 också måste ses som en tidig milstolpe. Men om vi tittar på progressiv musik i en vidare mening så är det inte lika glasklart. Redan innan KCs debut så hade band som The Nice ”rockat upp” klassiska verk, och Yes hade börjat bygga sin hybrid av filmmusik, jazz, Simon & Garfunkelkörer, m.m, medan Miles Davis lämnade den traditionella jazzkombon för att börja jobba med långa verk som ’In a silent way’ och ’Bitches brew’ som suddade ut gränsen mellan jazz och rock, och mellan komposition och improvisation.

Men vi måste sätta en startpunkt någonstans, och jag har valt att göra det med tre album som var och en på sitt sätt lade grundvalarna för det som denna spellista handlar om, progressiv musik. Redan 1948 kom den första LP-skivan, på den tiden avsedd för att man skulle kunna lyssna på längre klassiska verk utan att behöva dela upp dem i kortare stycken, som man hittills hade gjort. Men för det vi lite slarvigt kan kalla popmusik, oavsett genre (blues, r&b, rockabilly, schlager, osv) så definierades en artists karriär ända in på 60-talet av singlar, och i de fall en LP med dessa artister ens blev aktuell så bestod den av dessa singlar, samt lite (oftast ganska ointressant) utfyllnadsmaterial runtomkring. Men jag skulle vilja peka ut tre album som förändrade detta synsätt, och möjliggjorde den progressiva musikens utveckling, även om de själva ganska sällan omnämns som prog.

The Beach Boys ’Pet Sounds’ (1966), The Mothers of Inventions ’Freak Out!’ (1966) och The Beatles ‘Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band’ (1967) introducerade ett nytt instrument till rockgruppen – studion. Det som tidigare använts enbart som ett medium för att återge musiker som spelade på traditionella instrument blev plötsligt en viktig del av skapandet. Mixerbordet blev lika viktigt som elgitarren, rullbandaren hade konstnärlig potential precis som en orgel, och LP-vinylen gjorde det som tidigare varit omöjligt möjligt; att skriva musik som sträckte sig mycket längre än en treminuters singel. Dessa tre album var fortfarande uppdelade i separata spår, men ’Freak Out!’ hade en låt som sträckte sig över en hel vinylsida (plattan var ett dubbelalbum, redan det på en debutplatta signalerar något nytt och ambitiöst i görningen), och alla tre plattorna var exempel på när helheten är större än summan av delarna. Visst kunde du lyssna på låtar som ’God only knows’, ’When I’m sixty-four’ och ’Hungry freaks, daddy’ som enskilda spår, men de gjorde mycket större intryck när du lyssnade på dem som en del av helheten, Albumet med stort ’A’. Så under 60- och 70-talet kan man säga att prog i hög grad definierades av att det var albumorienterad musik, där singlar knappt fanns, och i förekommande fall då singlar släpptes så var det oftast med en känsla av axelryckning (ibland öppet förakt) från artisterna själva, en eftergift för att nå fler radiostationer, men det som spelade roll var albumet. Jag ska inte trassla in mig för mycket i vidare resonemang kring detta, gatefold-omslag med konstnärliga bilder av Roger Dean och Hipgnosis är en stor del av epoken, men nu fokuserar jag bara på att ge en introduktion till musiken, det finns många böcker för den som vill gräva djupare.

Spellistan ’For those about to Prog’ som jag satt ihop börjar med ‘Pet Sounds’, och växer därifrån med förgreningar inom folkmusik, jazzfusion, electronica/synth/ambient, s.k. ’krautrock’, hårdrock, orkestral musik och avant garde, m.m. Vissa inkluderade artister skulle till och med av en stor del av deras egna fans aldrig definieras som prog, men de är likväl en del av den progressiva utvecklingen.

Utöver mina egna kunskaper som inhämtats under många års lyssnande och läsande så har en viktig stomme i denna spellista utgjorts av Charles Sniders utmärkta bok ’The Strawberry Bricks Guide to Progressive Rock’, ett monumentalt verk som alla som verkligen vill gå på djupet behöver läsa. Den är mycket utförligare än jag någonsin kan hoppas vara med en enkel spellista som denna, men jag har försökt inkludera några nyckelspår från de plattor som omnämns i boken (vissa finns tyvärr inte i dagsläget på Spotify, men de allra flesta gör det). I övrigt är urvalet mitt eget, dels personliga favoriter, men också material jag bedömer som relevant och viktigt i sammanhanget.

Andra böcker jag haft stor hjälp av är Jerry Ewings ’Wonderous Stories – A journey through the landscape of Progressive Rock’, David Weigels ’The Show That Never Ends – the rise and fall of Prog Rock’, Stephen Lambes ‘Citizens of Hope and Glory – the story of Progressive Rock’, och Will Romanos ‘Mountains Come Out of the Sky – the illustrated history of Prog Rock’, samt en massa biografier om olika artister och band som medverkar.

Jag har försökt ha en så öppen och bred syn på termen ’progressiv musik’ som möjligt, utan att för den sakens skull fullständigt tappa sammanhang. Men lyssnar du på spellistan från början till slut (det kommer ett ta ett tag, men långa resor är också ofta de mest minnesvärda) tror jag du kommer att se samband du kanske tidigare varit omedveten om, men som plötsligt blir tydliga. Om inte annat kommer du att få höra mycket fantastisk musik. Och även om det inte kommer att se så ut, jag vet det, så vill jag ändå understryka att jag sållat i materialet. Massor. Och jag har varit noga med att verkligen testa det material jag tagit med mot de parametrar jag ställt upp för projektet.

Det skall också sägas att listan är ett levande work in progress. Jag kommer således att fortsätta lägga till musik, ibland för att det dyker upp något nytt (nej, punken dödade inte progrocken 1977, vilket musikjournalister ofta och gärna hävdar, jag vill däremot påstå att det finns progressiv punk, lyssna bara på ’Your wife is calling’, med bl.a. Lee Ving, från soundtracket till den fantastiska dokumentären ’Sound City’), ibland för att jag hittar en ny ’missing link’ utmed vägen. Hoppas du får åtminstone hälften så mycket glädje av att lyssna på listan som jag hade medan jag satte ihop den.

For those about to Prog – I salute you.

Själfulla rövsparkar.

Idag känner jag att jag behöver prata om King’s X.

De har varit ett av mina favoritband sen jag först upptäckte dem 1993.

Jag hade läst en intervju med deras trummis Jerry Gaskill i Modern Drummer, samt någon artikel i en av de brittiska hårdrocksblaskorna (en sån där track-by-track där bandmedlemmarna kommenterade alla låtar på ‘Faith, hope, love’), och blivit lite nyfiken. Sommaren ’93, när jag var inne i en skivbutik i min uppväxtstad Katrineholm så hittade jag två av deras plattor, ’Faith, hope, love’ och den självbetitlade plattan som följde. CD-skivorna fanns i reabacken, och hade såna där fula sågade jack i konvolutet som reaplattor ofta hade på den tiden. Jag köpte båda, och hade redan från konvoluten en känsla av att det här skulle kunna bli intressant, jag älskade symboliken och estetiken i deras omslag. När jag kom hem blev den första plattan jag testade ’King’s X’ från 1992. Öppningsriffet i ’The world around me’ hade så mycket av allt jag älskade med musik då (och gör än idag), attityd, komplexitet, musikalitet, och stämsången påminde mig omedelbart om The Beatles. What’s not to like, liksom? Precis som när jag först hörde ’Xanadu’ med Rush i min polare Mats Frisells bil 1988, eller när min bandkamrat Leif Brixmark spelade Tom Waits ’Clap hands’ i bilen på väg hem från ett gig 1996, så var detta ett ögonblick som för alltid förändrade stjärnbilden i mitt musikaliska universum.

Det sinnessjukt djupa sydstatssvänget, Ty Tabors extremt skickliga, men samtidigt känslosamma gitarrspel, Jerry Gaskills otroliga swing och tyngd, som om Ringo och Bonham hade ett gemensamt kärleksbarn, och sen Doug Pinnicks soulfulla röst, som kändes som en väckelsepredikant on a lost weekend (jag skulle med tiden lära mig hur nära den känslan var verkligheten) och hans basspel som lät som en morrande drake, en mongolisk strupsångare och en sitar samtidigt (distad, tolvsträngad bas) med en otroligt funky feel. En powertrio med samma musikalitet och tyngd som Cream och Van Halen, fast med stämsång som skulle få Queen att rodna i skam. Och alla tre i bandet sjöng lead! Jag har alltid varit en sucker för sånt, Eagles-freak som jag är. Jag grävde bakåt i katalogen, och fann deras tidigare mästerverk ’Out of the silent planet’ och ’Gretchen goes to Nebraska’, och ‘Goldilox’, ’Pleiades’ och ’The burning down’ har sen dess hört till de bästa låtar jag vet. Texterna var väsensskilda från allt annat i rockvärlden under den tiden, emotionellt djupa, andligt sökande och brutalt ärliga. Jag skulle med tiden lära mig att de kom från religiös bakgrund, men lämnat den världen av en mängd olika skäl (och jag skulle också göra samma resa, fast åtskilliga år senare), men samtidigt hade de en djupt andlig dimension, och en livssyn som kändes bejakande och upplyftande, även när de skrev utifrån den djupaste depression. Kärlek manifesterad i musik. Deras monsterplatta ’Dogman’ släpptes under samma era som ’Superunknown’ och utgör Soundgardens musikaliska tvilling under denna period (Doug och Chris Cornell fann med tiden varandra och var nära vänner).

Av någon outgrundlig anledning fann de aldrig en masspublik, trots att de gjorde supersuccé på Woodstock ’94. Än idag spekulerar de lärde om varför de aldrig blev lika stora som U2 eller The Beatles. Och med ’de lärde’ menar jag Jeff Ament, Charlie Benante, Nuno Bettencourt, Rex Brown, Dimebag Darrell, Billy Corgan, Marty Friedman, Alain Johannes, Bob Kulick, Shannon Larkin, Ray Luzier, George Lynch, Mick Mars, Rod Morgenstein, John Myung, Mike Portnoy, Billy Sheehan, Andy Summers, Kim Thayil, Chris Cornell, Devin Townsend, Eddie Trunk, m.fl.

King’s X kombinerade sydstatssvänget med funk, psykedelisk rock och prog utan att det kändes det minsta sökt eller pretentiöst. Det var bara en organisk symbios av alla deras influenser och deras sublima musikaliska talanger.

Det finns fortfarande ett hopp om att vi kan få ytterligare någon King’s X-platta, bandet är inte upplöst, men medlemmarna bor idag i olika delar av USA och är alla involverade med en massa olika projekt. Jag håller tummarna, men inte andan… Men jag känner att det är en moralisk skyldighet att slå på trumman för ett av de bästa band som nästan ingen har hört. Och jag delar en av mina all time favorites med bandet, ’Lost in Germany’, ett makalöst gitarriff som är både komplext, funky as fuck och rockar skiten ur det mesta, samt vid 3:45 ett av världens fem bästa trumfills genom tiderna. Ett musikaliskt djup som får Marianergraven att framstå som ett hyfsat dike. Amen.

*****

Denna text skrevs först som ett inlägg i Facebook-gruppen The Soundtrack of My Day (TSOMD) 23 mars 2021, jag har gjort några små justeringar och tillägg i samband med att jag postar inlägget här.

Stora barnkullar och blodiga yxor.

När jag föreställer mig den arketypiska hårdrockaren från min uppväxt under 80-talet så ser jag framför mig en kille någonstans mellan 15 och 25, med axellångt, rakt (och i ärlighetens namn ganska flottigt) hår som delats i bena på mitten, antydan till moppemustasch, klädd i off brand stuprörsjeans, nitbälte och/eller armband, tubsockor och slitna sneakers, svart hårdrocktisha och en jeansväst med en Iron Maiden-patch på ryggen och diverse bandknappar på fronten.

Hårdrock har funnits på min lyssningsrepertoar sen jag först hörde ’Destroyer’ med KISS i min morbrors bil, jag gissar att jag var 5 eller 6 år. Han var vänlig nog att ge mig kassetten när han förstod hur mycket jag gillade musiken, och den hängde sedan med i många år, och ’Destroyer’ är än idag min favoritplatta med KISS. I min morbrors skivsamling skulle jag senare även hitta Black Sabbaths femte album ’Sabbath, bloody sabbath’, som också varit en favorit sedan dess.

Många fler band följde med tiden, men det har aldrig i mitt liv funnits en tid när jag exklusivt lyssnat på hårdrock, jag har alltid uppskattat olika typer av musik, och även om jag i mellanstadiet under eran med den av tidningen OKEJ konstruerade pseudokonflikten mellan ”hårdrockare” och ”synthare” oftast sällade mig till hårdrockarna så är sanningen att jag alltid haft ett inneboende popsnöre, alltid älskat sötsliskiga ballader och smörsång, och senare skulle min smak komma att breddas mer och mer tills gränserna försvann bortom alla synliga horisonter.

MEN, hårdrocken var en ständigt närvarande älskarinna i mitt mycket promiskuösa musikharem.

Jag minns att jag ofta bläddrade bland vinylerna i Katrineholms skivaffärer (oftast Brinks, om jag minns rätt). Mina hungriga ögon slukade omslagsbilderna, och jag fantiserade om hur musiken kunde låta. Hur många plattor har jag köpt bara p.g.a. omslagen egentligen? Många. Men vissa albumomslag var lite läskiga, och jag behövde jobba upp modet att provlyssna på dem. Jag nämnde ’Sabbath, bloody sabbath’ nyss, och jag ska tillägga att jag första gången jag såg omslaget fick en smärre chock, och nästan omedelbart ställde tillbaka den i hyllan igen, olyssnad. Sen blev nyfikenheten för stor, och jag tog fram den igen, och bara satt och tokstirrade på Drew Struzans skrämmande bild på framsidan (och den något mindre läskiga, men också stämningsfulla bilden på baksidan), och gjorde så vid flera tillfällen innan jag ens vågade lägga själva plattan på min morbrors skivspelare och lyssna. Andra omslag som senare skulle kräva samma tillvänjningsprocess var Ozzy Osbournes ’Bark at the moon’, Dios ’Holy diver’ och Iron Maidens ’Killers’. Eddies skräckinjagande helvetesgrin, den blodiga yxan och de krampaktiga händerna hos hans offer gav ett för brutalt intryck för att jag skulle våga lyssna. (Man kan fråga sig vad jag var rädd för, trodde jag att Eddie skulle manifestera sig i mitt pojkrum med sin blodiga yxa om jag lyssnade? Anyway, I digress…)

När jag väl kom så långt som till att faktiskt för första gången lyssna på Iron Maidens musik så var det hemma hos en kompis som propsade på att introducera mig till bandet, och plattan var ’The number of the beast’. Jag blev omedelbart fängslad av den hårda, men samtidigt väldigt melodiska musiken. De galopperande riffen, de flerstämmiga leadgitarrerna, Bruce Dickinsons dramatiska röst och attityd, Clive Burrs drivna trumspel, och alla kusliga pratintron var mycket att ta in på en gång, men jag blev mycket förtjust.

Den första Maiden-platta jag sen själv köpte var ’Powerslave’, som jag först tyckte var en besvikelse och inte alls gillade lika mycket, men som idag är i min topp 3 av deras album. Jag gillade inte heller deras två tidiga album med Paul Di’Anno på sång, just för röstens skull. Idag har jag en viss uppskattning för låtarna, men diggar fortfarande inte sången. ’Piece of mind’ gillade jag ungefär hälften av låtarna på, och bandfotot med Eddies hjärna på serveringsfatet var lite äckelspännande, men den kunde inte heller nå mig på samma sätt som ’…beast’. Med ’Somewhere in time’ blev jag mer intresserad igen. Låtarna var hookiga, (den då fortfarande ganska subtila) introduktionen av gitarrsynthar gav atmosfär och en tilltalande ljudbild, och skivomslaget var så oerhört intrikat och detaljerat att man kunde stirra på det i timmar medan man lyssnade på musiken (fortfarande mitt favoritomslag i bandets katalog, utan konkurrens).

Men det var med den följande ’Seventh son of a seventh son’ som Iron Maidens ’perfekta storm’ drabbade mig fullständigt. Samma turné skulle också bli första gången jag såg en konsert med bandet, på Hovet.

På detta album mixas och fulländas alla aspekter av bandets musik som jag uppskattar. De starka hookarna från ’Somewhere in time’ finns även här i lika hög grad, men med ännu större drama, mer atmosfär (och mer synthar), och till råga på allt så var det ett fucking konceptalbum med en mystisk story som var svår att hänga med i (jag har än idag inte riktigt fattat vad som händer, och tycker mig minnas någon intervju med Steve Harris där han sade att plattan inte ska ses som en linjär berättelse, utan mer en samling fristående låtar med en tematisk röd tråd, men jag har en bestående och svårartad faiblesse för konceptalbum sen dess). What’s not to like, liksom?

Albumet inleds med den fullkomligt sublima ’Moonchild’, som perfekt anger ton och riktning för resten av musiken. Om jag måste välja en enda Maiden-låt så blir det denna, inte ett tråkigt ögonblick, från det spännande introt till det kaotiska slutet med Dickinsons (Lucifers) ondskefulla hånskratt.

’Infinite dreams’ är dynamisk, med bandets karaktäristiska snabba byten mellan olika tempon och feel, med en mycket dramatisk b-del (jag vill inte säga refräng, för det känns inte riktigt som en sådan).

Singeln ’Can I play with madness’ är direkt och koncis, och det majestätiska introt till ’The evil that men do’ är fantastiskt, även om resten av låten inte riktigt lever upp till dess löfte.

Men sen kommer albumets tour de force och tillika titelspår, ’Seventh son of a seventh son’, en progmetalepic så grandios och svulstig att Emerson, Lake & Palmer höll på att sätta en mellotron i halsen. Nicko McBrain äger låten med sitt omisskännliga trumspel, men hela bandet glänser rakt igenom, och det långa, dynamiska instrumentalpartiet efter låtens mystiska breakdown i mitten är kanske Maidens allra finaste ögonblick.

Mer vackra intron och outron följer (bandet har alltid varit bra på just det) i ’The prophecy’ (det avslutande akustiska partiet är helt enkelt ljuvligt) och ’The clairvoyant’. Den senare är som helhet också en av plattans höjdpunkter. Avslutande ’Only the good die young’ knyter ihop säcken på ett klädsamt vis, även om den inte är min favorit. Men summan av kardemumman är att ’Seventh son of a seventh son’ är Iron Maidens magnum opus i min bok. Bandet har gjort bra saker även senare, men inget som kommer i närheten av denna Mount Everest-biffiga metalmacka.

Och varför skriver jag allt detta? Vet inte, jag fick plötsligt bara lust att lyssna på albumet, och inspirerades att säga något om varför jag gillar den så mycket. Om du tagit dig hela vägen hit till slutet så antar jag att du åtminstone i någon grad delar min uppskattning. ”Up the irons!”

*****

Denna text skrevs först som ett inlägg i Facebook-gruppen The Soundtrack of My Day (TSOMD) 13 januari 2021, jag har gjort några små justeringar och tillägg i samband med att jag postar inlägget här.