Kategoriarkiv:Samhälle

Någon morgonmänniska har jag aldrig varit. All morgon som inträffar före 10:00 på förmiddagen är svinotta vad mig anbelangar. Därmed sagt har jag heller aldrig haft problem med att komma upp på morgonen, hur tidigt det än är, eller hur lite jag än sovit. Mitt muskelminne tar mig genom morgonrutinerna de första timmarna, tills hjärnan hunnit ikapp. Så har det alltid varit.

Men på sistone har jag varje morgon vaknat med en osynlig tyngd som trycker ner bröstkorgen så att det känns svårare än normalt att bara svänga benen över sängkanten och ta mig ut ur sovrummet och in i badrummet innan kroppen hinner fatta att den lämnat sängens varma och mjuka tillvaro, den djupt inpräntade impuls som gjort att jag i mitt liv inte försovit mig mer än en handfull gånger, just för att jag inte ger mig själv chansen att känna efter innan jag redan är uppe. Men nu är det som om det första andetag jag tar med öppna ögon varje morgon andas in en avsmak för all närvaro i verkligheten. Hela mitt väsen vill instinktivt undvika att möta en värld jag inte längre känner igen.

Jag är förmodligen inte den ende som kämpar med sin tendens till cynism och uppgivenhet. Det har funnits perioder i mitt liv när jag resignerat till en defensiv position där jag för att avleda från min egen sårbarhet avfärdat saker runtom mig som oviktiga, banala eller straight up osanna. Jag har anammat manér av en ointresserad slacker som fnyser åt övertygelse och engagemang, för den som inte bryr sig eller tar något på allvar upplevs som osårbar och oåtkomlig. Åtminstone är det vad jag intalade mig själv. Dessa försök till avståndstagande har i regel varit sammanhängande med mina perioder av depression. När man inte kan förmå sig själv att se sin förtvivlan och maktlöshet i vitögat är cynism en behändig rustning att dra på sig. Men det har i förlängningen inte varit en hållbar position för mig, för sanningen är att jag helt enkelt bryr mig så in i helvete jävla mycket. Och då har jag istället emellanåt använt mig av självmedicineringens ljuvliga snuttefilt, för att döva alla plågsamma känslor den kognitiva dissonansen frambringar. En tillfällig lösning på ett bestående problem.

I can’t explain, you would not understand
This is not how I am, I have become comfortably numb¹

Ibland, när livet känns förvirrande, otryggt eller plågsamt, kan ett fokusskifte vara till hjälp. Om ens personliga tillvaro är i kaos, kan det ge viss lättnad att lyfta blicken och anta en slags helikoptervy, där man kan sätta sina egna bekymmer i perspektiv. Mina relationer är struliga, men jag har jobb, tak över huvudet och svälter inte. Jag är missnöjd med mina livsval, men jag lever inte som flykting, eller i ett koncentrationsläger. Och så vidare. Omvänt kan man ibland, när världens elände känns överväldigande och totalt uppslukande, finna tröst i sin personliga tillvaro. Alla krig och alla orättvisor gör mig förtvivlad, men jag har världens bästa vänner. Jag får panik av alla sinnessjuka makthavare som förpestar och bryter ner vår värld, men mina barn är empatiska, sunda och vackra individer som ger mig hopp för framtiden. De två perspektiven, de två världarna om man så vill, både reflekterar och balanserar varandra, och genom att växla mellan dem kan vi bibehålla fattningen i kaoset. Problem uppstår dock när vi inte längre är förmögna att göra skiftet. När min oro över den stora världens tillstånd blir så allt uppslukande att jag inte längre förmår att se, uppskatta och älska min familj och mina vänner. Omvänt; när jag blir så förblindad av min omtanke om mina närmaste att den förvandlas till toxisk egoism, det handlar om mitt och mina, och resten av världen kan brinna vad mig anbelangar. Vi behöver båda perspektiven för att vara genuint mänskliga.

When the ebbing tide retreats along the rocky shoreline
It leaves a trail of tide pools in a short-lived galaxy
Each microcosmic planet, a complete society
A simple kind of mirror to reflect upon our own
All the busy little creatures chasing out their destinies
Living in their pools, they soon forget about the sea²

Det är när vi bara har det själviska perspektivet som vi får makthavare som Putin, Musk och Trump, vilka enbart kan skapa kaos och orättfärdighet, och bränna världen till aska. Den förruttnelse de skapar reflekterar deras inre liv.

In their own image their world is fashioned
No wonder they don’t understand‘³

Just nu kämpar jag som jag inledningsvis antydde med tyngden av världens elände, och ibland blir det nästintill outhärdligt. Men min kärlek till min familj och mina vänner håller mig ovan ytan som en badring runt magen. Vetskapen att vi nu är inne i den fas av världens cykliska kretslopp då mänskligheten når sina fulaste avgrundsdjup och de sämsta människorna på planeten sitter på maktens stolar lite överallt, i en omfattning vi inte sett sen 1930-talet, är djupt deprimerande, men det finns en liten tröst i vetskapen att alla sådana perioder också får ett slut, tidvatten går ut, tidvatten kommer in. Så är det, och har alltid varit. Frågan är bara vad prislappen blir denna gång. Förra gången slutade det i ett världkrig och ett massutrotningsförsök som krävde många miljoner liv. Vad blir det denna gång?

The most endangered species, the honest man
Will still survive annihilation
Forming a world, a state of integrity
Sensitive, open, and strong

Wave after wave will flow with the tide
And bury the world as it does
Tide after tide will flow and recede
Leaving life to go on as it was⁴

This, too, shall pass. Men på riktigt, what the fuck?

1. ‘Comfortably numb’ – Pink Floyd (Gilmour/Waters 1979) ↩︎
2. ‘Natural science’ – Rush (Lee/Lifeson/Peart 1980) ↩︎
3. ‘Natural science’ – Rush (Lee/Lifeson/Peart 1980) ↩︎
4. ‘Natural science’ – Rush (Lee/Lifeson/Peart 1980) ↩︎

Jag säger att vatten är vått. Det känns varken särskilt kontroversiellt eller provocerande när jag säger det. Men tydligen har jag fel.

Du säger att vatten är torrt. Numera. Vattnet kanske var vått en gång i tiden, även om också detta kan ifrågasättas eller relativiseras, men det är i alla fall inte vått nu, och att påstå det är oförskämt. Och även om folk blev lite blöta av att slänga sig i sjön förr i tiden, så är det ju ändå ingenting jämfört med hur blöta de andra blev som rullade sig i det daggvåta gräset, där kan du snacka om att bli sjöblöt!

Dessutom är det så många nu som säger att vattnet är torrt, och när de som påstår det är fler än de som påstår att vatten är vått, då får de senare bara finna sig i att de har fel. De måste åtminstone sluta prata om hur blött det snustorra vattnet är. Vattnet är torrt nu. Capisce?

Jag säger att vatten är vått. Du säger att vatten är torrt.

Det kan inte möjligen vara så att du bara vill kunna bada utan att bli blöt?

Nationaldagen, liksom de flesta traditionella högtider, är en märklig företeelse.

Människan är en ritualistisk varelse. Vi verkar ha ett behov av traditioner, av att saker görs på ett visst sätt, och detta skall upprepas varje år, varje vecka, eller i vissa fall varje dag.

Religioner har sin liturgi med lustiga hattar, färgsymbolik, bönestunder, rökelse och annan mumbo jumbo.

Idrottsföreningar har sina särskilda sånger, svår fetisch för favoritlagets färger, samt den påtagligt populära traditionen att spöa skiten ur motståndarlagets supportrar (eller andra förbipasserande) när tillfälle bjuds.

Luciatåg kombinerar extremt brandfarlig klädsel med tända ljus (som gärna ska vara i närheten av håret som med fördel ska vara långt och utsläppt), samtidigt som man sjunger infernaliskt tråkiga sånger vars texter få till fullo begriper.

Svenskar äter givetvis svennebanantacos på fredagar, hur ska vi annars veta att det är helg?

Pingstvänner gillar förvisso generellt att tala i tungor en hel del, men under själva pingsthelgen kacklas det som aldrig förr i kyrkorum världen över, medan man utför pensionärsgympa och sträcker armarna mot taket medan man svajar från sida till sida, vilket i och för sig borde betyda att de behåller viss rörlighet och spänst även vid hög ålder, så det är ju fint.

1:a maj skall borgarna ligga hemma med svår bakfylla och maximerat klassförakt efter valborgsfirandet (”Undrar var en fattig gör en sån här dag..?” *gäsp*), alternativt går de en golfrunda, medan proletärerna (ofta precis lika bakfulla) marscherar med röda flaggor och plakat som i moderna tider borde ha kunnat bytas ut mot betydligt smidigare tweets, det är ju ungefär samma mängd tecken det handlar om, och tweets kan åtminstone potentiellt nå oändligt många fler, men det känns mer som att man protesterar på riktigt om man går runt med en egenhändigt handmålad skylt på axeln i flera timmar.

De monoteistiska religionerna är kända för sina heliga platser, varav vissa man gärna ska göra sin pilgrimsfärd till, knalla runt en jätteviktig sten i grupp (vuxna män gör saker tillsammans, heter det ju), besöka påstådda gravplatser där krämarna säljer merch (fast de kallar det reliker) som om de stod vid tunnelbanestationen utanför en arena där Iron Maiden ska uppträda, eller så trycker man pannan mot en gammal stenmur och muttrar över hur orättvist livet är (ungefär samma sak jag gör mot kylskåpsdörren varje vardagsmorgon, således).

På midsommar ska vi äta exakt samma mat som vi gör alla andra högtider (ägghalvor, sill, potatis), fast med ännu mer sprit, och när vi blivit fulla nog för att inte längre ha någon stolthet skall vi förnedra oss med att fylledansa runt en fertilitetssymbol, en gigantisk kuk, hand i hand med barnen, så att de verkligen inte går miste om att se hur härligt det är när alla vuxna är packade som as, så att de får längta efter att svina på exakt samma sätt när de blir vuxna. Vi är ju stolta över våra traditioner!

I vissa länder förekommer ritualiserat djurplågeri, tjurfäktningar, tortyr och slakt av hundar, o.s.v. Det är helt enkelt superfestligt att plåga djur till döds, viktigt för vår nationella identitet, och är inget man ska vara kulturellt okänslig nog att ifrågasätta.

Vi gillar helt enkelt att veta vad vi ska göra, när vi ska göra det, och hur vi ska göra det, inte för att vi själva tänkt ut dessa genialiska ritualer, utan för att någon (som förmodligen varit död i decennier, århundraden, årtusenden, eller aldrig har existerat annat än som fantasifoster) har sagt att vi ska göra det, och vi ska göra det tillsammans, som familjer, som samhällskroppar och som religiösa kollektiv. För då känner vi att vi hör ihop. Det måste väl vara det som är grejen, right?

Och idag ska vi alltså enligt somliga vara extra stolta över att vara svenskar? Vi behöver således inte vara lika stolta övriga dagar om året. Men just idag, tjoflöjt vad härligt det är att vara svensk! Men bara om du är född i Sverige, och dina föräldrar också, samt sju släktled bakåt i tiden, minst, eller åtminstone så långt tillbaka som våra egna stamtavlor kan sägas vara gediget helsvenska, för endast då har vi sill och potatis, dalahästar och tacofredagsmys i blodet. Helst ska du gärna gå runt på Skansen iförd en klädsel du varje annan dag på året hellre skulle torterats till döds än synas i offentligt, du skulle i alla fall absolut inte ha den på dig när det ska raggas på krogen, för let’s face it, det ser ju inte klokt ut. Det ska hissas flaggor, och halas flaggor, och detta skall ske under extremt ritualiserade former, på vissa tider, när solen står rätt på himlen, och denna tygbit skall också vikas korrekt med stilrätt patriotmässig vördnad. Och gör man inte det kan man lika gärna packa och dra, som den landsförrädare man är.

Jag är glad och tacksam att jag hade turen att födas i Sverige. Att jag vuxit upp i ett land som på det stora hela varit en fungerande demokrati under hela min livstid, ett förhållandevis progressivt land, där jag kan skriva såna här texter utan att hamna i fängelse eller torteras, där jag åtminstone juridiskt är fri att älska den jag vill, och där jag kan ha vilken tro eller politisk övertygelse jag vill, också det utan grövre repressalier från statligt håll (den våldsamma intoleranspöbeln går man dock sällan säker från någonstans, tyvärr). Jag kan till och med på en dag som denna bränna en svensk flagga offentligt utan straff (så länge jag utför bränningen på säkert vis). Det sistnämnda är det dock just en dag som denna många som gärna skulle vilja se ändring på. De tycker att det skall ses som landsförräderi, att denna skymf mot Moder Sveas stolta flagga skall vara straffbart. Samma personer tycker ofta dock att det ska vara helt ok att t.ex. elda upp Koranen offentligt utan risk för påföljd.

Stolt? Lite märkligt ord i sammanhanget, kan jag tycka. Det var ju inte jag som byggde upp den svenska välfärden, vad har jag att vara stolt över? Att jag på något vis skulle vara bärare av en nationell stolthet, bara för att jag hade turen att födas på just denna plätt jord? Njae, så mallig är jag inte. Jag är dessutom en del av Sverige under en epok där vi börjat stänga våra dörrar och gränser för människor som behöver vår hjälp. Där vi börjar göra en tydligare skillnad på vem som är svensk och inte än någonsin tidigare under min livstid. Är det något att vara stolt över, verkligen?

Sverige är fortfarande ett fantastiskt land, det tycker jag fullt och fast. Men vi kan fortfarande bli bättre, precis som alla andra länder. Om jag firar denna dag på något vis så gör jag det genom att gå en lång promenad i det fina vädret med min hund, njuter av att vi kan dricka kranvattnet och att jag inte behöver något särskilt passerbrev för att röra mig i olika stadsdelar, samtidigt som jag funderar på hur vi kan bli ett ännu friare, ännu öppnare och ännu mer solidariskt samhälle. Det är inte en anledning till stolthet, utan till fokus.

Mina traditioner är bättre än dina.

Mina ritualer är viktiga, dina är bara trams.

Mina högtider skall respekteras och ges full frihet i offentligheten, dina skall gömmas undan, helst förnekas helt.

Min pappa är starkare än din pappa.

Min värld ska vara som den alltid har varit (även om den inte alltid varit det, men jag har en inre fantasibild av att det har varit så), för då känner jag mig trygg och lycklig, och vet dessutom vem jag är. Om vi slutade med dessa traditioner skulle ju hela min identitet upplösas i en puff blågul rök. Fast dina traditioner kan vi ta bort. Din identitet borde bli mer som min. Kan du inte bara ta en för laget och göra som jag vill? Helst i alla frågor, hela tiden? Snälla?

Så att världen kan bli en bra plats. På mitt sätt.

I mina ljusare stunder, när det är medvind, utförsbacke och solen skiner på den snygga halvan av mitt skägg, ser jag mig själv i huvudsak som hyfsat positiv. Jag vill gärna anamma Hans Roslings och Martin Luther Kings anda av framtidsoptimism, och deras förmåga att se hur världen (måhända långsamt) ständigt rör sig mot det bättre. För ofta stämmer det ju. På många områden går vi framåt.

Som förälder till barn med NPF-diagnoser (och som själv förmodligen skulle få en diagnos om jag såg till att få en utredning) är jag glad att se att vi rör oss mot en större förståelse och en avtagande stigmatisering på det området, liksom det inte längre är ett fullständigt tabu att prata om psykisk ohälsa. Vi har fortfarande lång väg att gå, men idag tror inte folk i allmänhet att du är spritt språngande galen och redo för en livslång, dreglande och ögonrullande tillvaro i ett rum med mjuka väggar och tvångströja om du säger att du är deprimerad. De flesta tror inte automatiskt att du är världsbäst på att räkna tandpetare bara för att du är autistisk (nog för att ‘Rain Man’ var en fantastisk film som åtminstone i mitt fall när den kom ut var första gången jag hörde talas om autism överhuvudtaget, men den grumlade också till begreppen genom att sammanblanda autism med savantsyndrom, utan att påpeka detta). Jag vill i alla fall gärna tro att det är så.

Samtidigt hör man folk muttra om att ”Jaja, diagnoser hit och diagnoser dit, nu är det så inne att ha en diagnos att alla snart har en!” Med andra ord ett motstånd mot normalisering av något jag känner mig helt övertygad om att vi inom en snar framtid inte längre ens kommer att betrakta som diagnoser, utan som personlighetstyper. Vi har byggt ett samhälle som är baserat kring en viss sorts människotyp vars främsta attribut är produktivitet, och de som inte passar in i den kapitalistiska köttkvarnens mallar och krav på prestation och konsumtion behöver därför diagnosticeras, som om problemet ligger hos dem, snarare än samhället. Det är individen som är fel, inte världen. Och den som självmedicinerar på olika vis för att mildra obehaget av de konstanta hårda stötarna mot strukturer, institutioner och normer denne inte är skapad för att leva med ses som missbrukare, asocial eller till och med kriminell. Vi har alltså fortfarande en lång väg kvar att gå. Det betyder inte att vi inte gått framåt alls.

Efter flera generationer av feministisk kamp kan vi se en viss framåtrörelse även på detta område. Kvinnors röster börjar höras, kvinnors berättelser och perspektiv kan inte längre ignoreras med samma självklarhet som tidigare. Samtidigt har vi incels, sorgliga kvinnohatare som ser kvinnans autonomi som ett hot mot deras egen existens, eftersom de skeva könsroller vi uppfostrats in i även sabbar för män. Pojkar uppfostras till att vara jägare, att inte acceptera ett nej, att kvinnor är ett byte som skall nedläggas, en trofé som bekräftar mannens duglighet. Ni vet den där oerhört trötta floskeln att ‘vegetarian’ förr i tiden kallades ‘dålig jägare’? På samma sätt ses en man som inte har ett kuttersmycke på sin arm, eller oräkneliga skåror på sängstolparna som mindre manlig (medan en kvinna med hög ”body count” ses som en slampa). Plötsligt har den man som inte kan (eller vill) hävda sig på raggandets arena blivit en loser, en simp. För att inte tala om de konservativa krafterna i USA som i skrivande stund håller på att ta ett jättekliv tillbaka in i medeltiden genom att försöka avskaffa aborträtten och därmed på nytt göra kvinnor till mäns egendom. Det är så vansinnigt sjukt att man tror hjärnan ska smälta.

När Ryssland gick in i Ukraina var min spontana känsla väldigt banal, och känns även för mig själv nästan som ett förminskande av den oerhörda tragedi ett krig innebär, det lidande det orsakar, och de förödande konsekvenser det för med sig. Men min första tanke var: ”Jösses, så vansinnigt omodernt! Håller vi på så här fortfarande? Invaderar andra länder and shit?” Innan någon fullständigt idiotförklarar mig nu, jo, jag är väl medveten om att det pågår andra krig runtom i världen, att det gör så hela tiden, och att min reaktion är en klassiskt territoriell reflex, det blir mer angeläget för mig när det händer i grannkvarteret än när det sker i nästa kommun. Jag vet det. Det betyder inte att tanken i sig själv är fel. Krig måste väl ändå anses helt sinnessjukt orimligt, var i världen det än förekommer?

Jag kan erkänna att jag för ögonblicket kämpar för att hålla blicken fäst på ljuset i slutet av tunneln. Inte nog med att jag spenderade förra helgen med att försöka köra bil i Göteborg (en själens nattsvarta prövning som är alltför infernalisk för att ens omnämnas bland Dantes nio helveteskretsar), nu ska vi tydligen in i NATO också och bli marionettstat under kärnvapenmakter, och vi har rasister som förnekar att de skulle vara rasister bara för att de säger och tycker rasistiska saker.

Men!

Jag är glad för att solen åtminstone skiner idag, att det känns som att sommaren är på väg. Jag är glad över att jag den senaste tiden återupptagit kontakten med flera vänner jag under lång tid glömt bort eller sett som något i det förflutna (det skall sägas att dessa ”återträffar” i de flesta fall skett på deras initiativ, så all heder till dem för det). Jag är glad över att ha människor i mitt liv som strävar mot ljus istället för mörker, och att vi tillsammans (om än lite halta, lytta och kantstötta) kan fortsätta verka för ett mer empatiskt, öppet och jämställt samhälle. De gånger jag själv inte har orken, när uppgivenheten och svårmodet blir för övermäktigt, då ser jag på er, och känner tacksamhet och framtidstro. Jag väljer att tro att vi på det stora hela, trots motgångar, motstånd och skit, är på väg åt rätt håll. Jag behöver tro det.